Nu har jag firat min första jul utan familjen. Skypade dock med dom från kontoret på julafton. Det var roligt att se dom och Alma var så söt och duktig och bytte blöja på Mia.
Julafton firades hemma på Vidadi küc. 70 tillsammans med amerikaner. Jag hade lagat massa julmat, vilket uppskattades av alla. Även av katterna som fick köttfärs och varsin köttbulle.
Nu är det min sista riktiga vecka i Baku. Jag sitter på WARDs kontor och jobbar lite på min text. Vet inte riktigt vad de förväntar sig av den men jag hoppas att den är okej. Tänkte försöka ha den klar till imorgon. Jag hade tänkt att komma hit på måndag och säga hej då lite men fick veta nu att de är nyårslediga då. Så det blir till att säga hej då imorgon.
Jag har än en gång påmint Pervana om ett intyg för min praktik hos Yuva, men fortfarande inget svar. Jag hoppas att jag får ett innan jag åker. Måste be Shahla här på WARD om ett också.
Tidigt på fredag morgon kommer äntligen Elina! Sen blir det nyårsfirande.
måndag 27 december 2010
tisdag 21 december 2010
Jobba jobba jobba
Jag sitter på WARDs kontor och har arbetsuppgifter! Efter ett halvår i Azerbajdzjan med sjuka mängder dötid har jag äntligen fått något att göra. Jag har en vecka på mig att ändra texten i en projektansökan att passa som bakgrundsfakta i en sharing report om mödravårdsskolan. Inte alltför svårt men kräver ändå lite tankeverksamhet och kreativitet som jag känner var länge sedan jag använde mig av.
Det är full rulle här på kontoret. Inte bara jag har något att göra, de andra är upptagna med en av Gender Expert Groups trainings. Training på kontoret betyder lyxig lunch även för mig upptäckte jag igår. Helt plötsligt fick jag en bricka med soppa, sallad, ett stort bröd, kyckling, pommes och ayran. Lyx! Dock orkade jag inte äta allt så jag brydde mig inte om soppan och brödet. Fick även höra att vi ska få ännu smaskigare lunch idag. Om jag vill kan jag göra mitt arbete hemifrån men vi har för tillfället inget internet och här får man ju lunch så jag sitter här och jobbar på. Lyssnar på Sveriges Radios webbradio. Eftersom vi är tre timmar före här är det alldeles lagom att lyssna på P3s morgonpasset. Precis som när jag åker till jobbet hemma i Sverige.
I lördags rörde jag ihop mitt livs första pepparkaksdeg. Efter lite letande hittade jag malna nejlikor och sirap hade jag fått från Emin så det gick som en dans. Och så i söndags kom Celia över med en kavel och hon, Caroline och jag bakade ut pepparkakorna och kokade knäck. Knäck med mandel, mitt livs första nu när jag kommit över allergin. Allt blev riktigt bra och riktigt gott! Det bakades igelkottar, järvar, krokodiler, igloos, Ilhams mustasch, Azerbajdzjans karta (dock utan Naxçıvan), hjärtan, gubbar, gummor och kameler. Idag har jag ett par pepparkakor med mig i väskan som jag ska bjuda mina kära kollegor på.
Nu borde jag komma igång och jobba lite. Igår fick jag även skriva av en text från papper till dator för Shahla glömt usb-minnet hemma och texten behövdes direkt. Det var en lagom mjukstart på mitt arbete. Känns lite synd dock att jag åker om två veckor, nu när jag äntligen har fått lite att göra.
Det är full rulle här på kontoret. Inte bara jag har något att göra, de andra är upptagna med en av Gender Expert Groups trainings. Training på kontoret betyder lyxig lunch även för mig upptäckte jag igår. Helt plötsligt fick jag en bricka med soppa, sallad, ett stort bröd, kyckling, pommes och ayran. Lyx! Dock orkade jag inte äta allt så jag brydde mig inte om soppan och brödet. Fick även höra att vi ska få ännu smaskigare lunch idag. Om jag vill kan jag göra mitt arbete hemifrån men vi har för tillfället inget internet och här får man ju lunch så jag sitter här och jobbar på. Lyssnar på Sveriges Radios webbradio. Eftersom vi är tre timmar före här är det alldeles lagom att lyssna på P3s morgonpasset. Precis som när jag åker till jobbet hemma i Sverige.
I lördags rörde jag ihop mitt livs första pepparkaksdeg. Efter lite letande hittade jag malna nejlikor och sirap hade jag fått från Emin så det gick som en dans. Och så i söndags kom Celia över med en kavel och hon, Caroline och jag bakade ut pepparkakorna och kokade knäck. Knäck med mandel, mitt livs första nu när jag kommit över allergin. Allt blev riktigt bra och riktigt gott! Det bakades igelkottar, järvar, krokodiler, igloos, Ilhams mustasch, Azerbajdzjans karta (dock utan Naxçıvan), hjärtan, gubbar, gummor och kameler. Idag har jag ett par pepparkakor med mig i väskan som jag ska bjuda mina kära kollegor på.
Nu borde jag komma igång och jobba lite. Igår fick jag även skriva av en text från papper till dator för Shahla glömt usb-minnet hemma och texten behövdes direkt. Det var en lagom mjukstart på mitt arbete. Känns lite synd dock att jag åker om två veckor, nu när jag äntligen har fått lite att göra.
lördag 11 december 2010
Internet och igelkottar hos GFDM
Nu har vi internet på kontoret! Äntligen! Och inte bara internet, vi har en igelkott också! Stackaren. Jag har tidigare sett hur igelkottar säljs i burar på gatan här i Baku och idag skulle de som jobbar här på gfdm (youth center) bara svänga ut i några minuter. Och så kom de tillbaka med en igelkott! Den lille stackaren. Jag gick ner till affären och köpte kattmat så han ska ha något att äta.
Så nu sitter den stackaren här i sin bur. Jag tycker synd om den. Ska försöka titta till den så ofta jag kan.
Just nu pågår det en training for trainers här på kontoret. Det är Madlena och Lika från Avantgard i Abchazien som är här och lär azeriska tjejer lite om sexuell och reproduktiva rättigheter och hälsa. Verkar vara intressant. Dock är det på ryska så jag hänger inte med riktigt. Men deltagarna verkar nöjda.
Filmfestivalen med WARD i veckan gick bra, trots att jag fick se samma film varje dag. Men det var på önskemål av publiken, de ville se något som handlade om Azerbajdzjan och det kan jag ju förstå. I onsdags var det en grupp studenter där som livligt diskuterade filmerna. Dock måste jag säga att jag blev väldigt ledsen av mycket av det de sa. Som till exempel när en kille sa att man inte kan skyllde trafficing på sexköparna, att de inte har något ansvar. Jag blev så jävla förbannad, hur kan man inte se sambandet? Och att feminist är något slags skällsord här. Inte ens kvinnor som arbetar med kvinnors rättigheter och har åsikter som jag skulle kalla feministiska vågar kalla sig feminister. Nej nej, det är något fult, någon som hatar alla män och antagligen är lesbisk också. Jag hoppas flera vågar följa Aynurs exempel, lära sig mer om feminism och våga kalla sig feminist.
Så nu sitter den stackaren här i sin bur. Jag tycker synd om den. Ska försöka titta till den så ofta jag kan.
Just nu pågår det en training for trainers här på kontoret. Det är Madlena och Lika från Avantgard i Abchazien som är här och lär azeriska tjejer lite om sexuell och reproduktiva rättigheter och hälsa. Verkar vara intressant. Dock är det på ryska så jag hänger inte med riktigt. Men deltagarna verkar nöjda.
Filmfestivalen med WARD i veckan gick bra, trots att jag fick se samma film varje dag. Men det var på önskemål av publiken, de ville se något som handlade om Azerbajdzjan och det kan jag ju förstå. I onsdags var det en grupp studenter där som livligt diskuterade filmerna. Dock måste jag säga att jag blev väldigt ledsen av mycket av det de sa. Som till exempel när en kille sa att man inte kan skyllde trafficing på sexköparna, att de inte har något ansvar. Jag blev så jävla förbannad, hur kan man inte se sambandet? Och att feminist är något slags skällsord här. Inte ens kvinnor som arbetar med kvinnors rättigheter och har åsikter som jag skulle kalla feministiska vågar kalla sig feminister. Nej nej, det är något fult, någon som hatar alla män och antagligen är lesbisk också. Jag hoppas flera vågar följa Aynurs exempel, lära sig mer om feminism och våga kalla sig feminist.
onsdag 8 december 2010
Födelsedagar, fest och finbesök
Det var längesen jag skrev i bloggen nu. Det beror framförallt på att vi inte längre har internet hemma (vi har inte betalat räkningen), inget internet på Yuvas kontor och vi har inte varit så mycket på WARD så de få gångerna jag haft tillgång till internet har jag inte riktigt haft ro att sätta mig ner och skriva.
En hel del har hänt sen sist. Förra veckan till exempel var späckad med födelsedagar. På onsdagen fyllde Caroline och Basia år, på torsdagen fyllde Elin och Lotta år hemma i Sverige, på fredagen var det min tur och på lördagen Emins.
Den 25 november visade vi film på Yuvas kontor. Vi såg Kvinnornas krig och det kom runt tio personer. Jag tycker att det var ett ganska lyckat evenemang. Trots att diskussionerna efter filmen inte behandlade temat så tycker jag ändå att de var väldigt givande och intressanta.
Men nu till den senaste veckan:
Onsdagen inledde jag med att gå upp i ottan och gick till tågstationen förföljd av en snubbe i bil som försökte övertala mig att hoppa in. Klara hade sagt att hon och Madis skulle komma med tåget från Tbilisi klockan sju på morgonen. Så jag var där klockan sju. Och väntade, väntade, väntade. Vid halv elva eller när det var så kom tåget. Men det var rätt skönt att sitta och se på soluppgången så jag var inte sur.
Samma kväll skulle jag ha min första diskussionsgrupp för killar på Yuva. Jag hade fått ut informationen till rätt mycket folk och ett par stycken hade anmält sig att komma. Så Klara, Madis och jag satt beredda med kakor och te på kontoret. Ingen kom. Inte helt oväntat men klart jag blev besviken. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertala azeriska killar att kvinnors rättigheter och jämställdhet är intressant även för dem... Så efter en lång väntan gick vi och åt istället och sen svängde vi förbi Ottos där Basia hade sin födelsedagsöl. Det var massa folk och väldigt trevligt.
Torsdagen ägnade vi åt att kolla runt i Baku lite. Vi käkade på Great Wall som är så jäkla bra och nog det enda stället i Baku där man kan få tofu. Räkchipsen var lite av en besvikelse men inte huvudrätten. Attans vad smaskigt det var.
På fredagen var det dags för fest. Jag väcktes av Ieva som gav mig fina presenter och sedan ägnades största delen av dagen åt städning. Framåt kvällen kom gästerna och jag måste säga att det blev en lyckad fest. Det var många jag inte kände igen och det var trevligt att träffa nytt folk. Chachan och chokladcigarrerna höjde feststämningen ett extra snäpp.
Morgonen efter släpade vi oss upp tidigt och åt tårta på IRFSs kontor och sen gick vi hem och åt bakispizza, som är brukligt dagen efter en stor födelsedagsfest. Ingen i hushållet orkade ta itu med städningen (situationen är fortfarande den samma). Lördagen var som sagt Emins födelsedag och vi var bjudna på fest i gamla stan hemma hos hans vän som jobbar för OSCE. Det var en ganska liten men mycket trevlig tillställning. Vi fick färskpressad granatäpple- och apelsinjuice och massa kyckling och takterrassen på huset hade en underbar utsikt. Under denna tillställning fick jag även träffa Emin Milli, en av bloggarna jag skrev om i förra inlägget. Alla har talat så väl om honom, nästan så att jag inte trodde på det, men det visade sig vara alldeles sant. Han är en otroligt trevlig person och söt som en tecknad mullvad. Han berättade en del om sina upplevelser i fängelset och det skämtades om åsnedräkten och Adnans fiolspelande.
I söndags var vi på Statoils julfest för nordiska medborgare i Baku. Där insåg jag hur mycket mer religiöst det norska julfirandet är en det svenska. Det pratades om Jesus, sjöngs psalmer, bads borsdbön och ungarna dansade till en låt av Carola. Inte vad jag hade förväntat mig på en svensk julfest. Det bjöds på risgrynsgröt och lite kött och sen blev det pepparkakor och dans runt granen. Det gav mig inte någon vidare julstämning, men jag lyckades i alla fall sno med mig ett par pepparkakor som jag ska äta i min ensamhet på julafton. Klara hade med sig både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson till mig så nu är julen räddad.
I måndags gjorde vi en utflykt och såg någonting man borde se när man är i Azerbajdzjan; lervulkanerna i Gobustan. Efter buss- och taxiresor var vi framme i Gobustan och hittade två gubbar villiga att köra oss till vulkanerna. Så Hanna, Klara, Madis och jag trängde ihop oss i baksätet på en Lada och kördes i hög fart på knappt existerande vägar till vulkanerna. jag hade hört att de inte skulle vara så imponerande men det var faktiskt väldigt coolt. Lera som bubblade. Jag råkade sjunka ner i halvstelnad lera och smutsa ner mina skor ordentligt. Sen åkte vi hem. Jag tog rätt många bilder så det kommer komma upp lite här på bloggen snart.
Nu sitter jag hemma hos Hanna och vi ska snart gå till Human Rights House för att delta i tredje dagen av WARDs filmfestival på temat våld mot kvinnor. Vi var där igår också men hade redan sett två av de tre filmerna och den tredje var på azeriska.. Bättre lycka idag hoppas jag.
En hel del har hänt sen sist. Förra veckan till exempel var späckad med födelsedagar. På onsdagen fyllde Caroline och Basia år, på torsdagen fyllde Elin och Lotta år hemma i Sverige, på fredagen var det min tur och på lördagen Emins.
Den 25 november visade vi film på Yuvas kontor. Vi såg Kvinnornas krig och det kom runt tio personer. Jag tycker att det var ett ganska lyckat evenemang. Trots att diskussionerna efter filmen inte behandlade temat så tycker jag ändå att de var väldigt givande och intressanta.
Men nu till den senaste veckan:
Onsdagen inledde jag med att gå upp i ottan och gick till tågstationen förföljd av en snubbe i bil som försökte övertala mig att hoppa in. Klara hade sagt att hon och Madis skulle komma med tåget från Tbilisi klockan sju på morgonen. Så jag var där klockan sju. Och väntade, väntade, väntade. Vid halv elva eller när det var så kom tåget. Men det var rätt skönt att sitta och se på soluppgången så jag var inte sur.
Samma kväll skulle jag ha min första diskussionsgrupp för killar på Yuva. Jag hade fått ut informationen till rätt mycket folk och ett par stycken hade anmält sig att komma. Så Klara, Madis och jag satt beredda med kakor och te på kontoret. Ingen kom. Inte helt oväntat men klart jag blev besviken. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertala azeriska killar att kvinnors rättigheter och jämställdhet är intressant även för dem... Så efter en lång väntan gick vi och åt istället och sen svängde vi förbi Ottos där Basia hade sin födelsedagsöl. Det var massa folk och väldigt trevligt.
Torsdagen ägnade vi åt att kolla runt i Baku lite. Vi käkade på Great Wall som är så jäkla bra och nog det enda stället i Baku där man kan få tofu. Räkchipsen var lite av en besvikelse men inte huvudrätten. Attans vad smaskigt det var.
På fredagen var det dags för fest. Jag väcktes av Ieva som gav mig fina presenter och sedan ägnades största delen av dagen åt städning. Framåt kvällen kom gästerna och jag måste säga att det blev en lyckad fest. Det var många jag inte kände igen och det var trevligt att träffa nytt folk. Chachan och chokladcigarrerna höjde feststämningen ett extra snäpp.
Morgonen efter släpade vi oss upp tidigt och åt tårta på IRFSs kontor och sen gick vi hem och åt bakispizza, som är brukligt dagen efter en stor födelsedagsfest. Ingen i hushållet orkade ta itu med städningen (situationen är fortfarande den samma). Lördagen var som sagt Emins födelsedag och vi var bjudna på fest i gamla stan hemma hos hans vän som jobbar för OSCE. Det var en ganska liten men mycket trevlig tillställning. Vi fick färskpressad granatäpple- och apelsinjuice och massa kyckling och takterrassen på huset hade en underbar utsikt. Under denna tillställning fick jag även träffa Emin Milli, en av bloggarna jag skrev om i förra inlägget. Alla har talat så väl om honom, nästan så att jag inte trodde på det, men det visade sig vara alldeles sant. Han är en otroligt trevlig person och söt som en tecknad mullvad. Han berättade en del om sina upplevelser i fängelset och det skämtades om åsnedräkten och Adnans fiolspelande.
I söndags var vi på Statoils julfest för nordiska medborgare i Baku. Där insåg jag hur mycket mer religiöst det norska julfirandet är en det svenska. Det pratades om Jesus, sjöngs psalmer, bads borsdbön och ungarna dansade till en låt av Carola. Inte vad jag hade förväntat mig på en svensk julfest. Det bjöds på risgrynsgröt och lite kött och sen blev det pepparkakor och dans runt granen. Det gav mig inte någon vidare julstämning, men jag lyckades i alla fall sno med mig ett par pepparkakor som jag ska äta i min ensamhet på julafton. Klara hade med sig både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson till mig så nu är julen räddad.
I måndags gjorde vi en utflykt och såg någonting man borde se när man är i Azerbajdzjan; lervulkanerna i Gobustan. Efter buss- och taxiresor var vi framme i Gobustan och hittade två gubbar villiga att köra oss till vulkanerna. Så Hanna, Klara, Madis och jag trängde ihop oss i baksätet på en Lada och kördes i hög fart på knappt existerande vägar till vulkanerna. jag hade hört att de inte skulle vara så imponerande men det var faktiskt väldigt coolt. Lera som bubblade. Jag råkade sjunka ner i halvstelnad lera och smutsa ner mina skor ordentligt. Sen åkte vi hem. Jag tog rätt många bilder så det kommer komma upp lite här på bloggen snart.
Nu sitter jag hemma hos Hanna och vi ska snart gå till Human Rights House för att delta i tredje dagen av WARDs filmfestival på temat våld mot kvinnor. Vi var där igår också men hade redan sett två av de tre filmerna och den tredje var på azeriska.. Bättre lycka idag hoppas jag.
fredag 19 november 2010
Åsnebloggarna fria!
Nu är de fria, de så kallade åsnebloggarna Emin Milli och Adnan Hajizade. Så nog nånga av er vet fängslades de förra året för "huliganism" efter ett bråk på en restaurang i Baku. Men det var uppenbart att det inte var bråket utan deras politiska åsikter som låg bakom deras domar på 2½ respektive 2 år.
Så igår släpptes Adnan och idag Emin. Det har självklart mottagits med glädje och Emins facebooksida är fylld med gratulationer och glada hälsningar. Men betyder detta att den azeriska regeringen blivit mer öppna och toleranta mot sina politiska motståndare? Antagligen inte. Snarare är det väl någon slags försök att blidka omvärlden och visa sin tolerans efter det kritiserade parlamentsvalet för snart två veckor sedan då bara en oppositionell kandidat tog sig in i parlamentet.
Så igår släpptes Adnan och idag Emin. Det har självklart mottagits med glädje och Emins facebooksida är fylld med gratulationer och glada hälsningar. Men betyder detta att den azeriska regeringen blivit mer öppna och toleranta mot sina politiska motståndare? Antagligen inte. Snarare är det väl någon slags försök att blidka omvärlden och visa sin tolerans efter det kritiserade parlamentsvalet för snart två veckor sedan då bara en oppositionell kandidat tog sig in i parlamentet.
måndag 1 november 2010
1 november
Tiden rullar på i Baku. På söndag är det val, men jag känner att jag inte har någon vidare koll på valrörelsen. Har man ingen tv och inte heller förstår azeriska är det lite svårt att hänga med. Men ibland snappar man upp en del. Igår blev jag visad ett klipp från en tv-sänd valdebatt där en av kandidaterna flippar över rejält och börjar skrika saker som knulla din pappa till sin motståndare. Kanske inte den mest givande valdebatten och det får inte heller oppositionen att se så bra ut. Visst kan jag förstå hans frustration, men till och med azeriska politiker borde väl förstå att inte låta sig provoceras på det sättet i direktsänd tv. Hur som helt var det lite lustigt att se klippet.
Om någon som läser min blogg skulle förstå azeriska kan ni se ett klipp från IRFS:s presentation som vi var på häromdagen. De presenterade resultaten från sin bevakning av radio- och tv-kanaler inför valet. Som vanligt här i Azerbajdzjan var kanske inte presentationen den bästa, de måste verkligen lära sig att jobba med det speciellt när de, som i detta fallet, presenterar sina resultat för människor från andra länder som är vana med bättre presentationer. Men det var intressant, jag lärde mig lite om vad som hittills har hänt i valrörelsen. Många tjuvknep, som att lura oppositionskandidaterna att titta i fel kamera, används av tv-stationerna.
I övermorgon ska jag och Hanna till universitetet och träffa studenter som läser internationella relationer. En av tjejerna som vi jobbar med på WARD jobbar även som lärare där och hennes elever ville gärna träffa oss. Så vi ska komma på något vettigt att berätta för dom om Sverige. Ska man ta en standardpresentation med köttbullar, blonda tjejer och midsommarstänger eller ska man presentera det Sverige som är våran verklighet? Sånt som vi tycker om med Sverige. Vi sitter och klurar lite just nu. Jag vet en sak jag saknar med Sverige i alla fall, det är det här:
Åhhh kräftor.
Men ännu mer saknar jag det här
och det här
och något så enkelt som en sån här
Men förutom ätbara saker så saknar jag nog mest en dusch med tryck i, varmvatten, isolering, en säng, duntäcke.
Och självklart den här!!
Men längtar hem det gör jag inte. Nu är det nästan bara två månader kvar här, hur ska jag hinna med allt?
Om någon som läser min blogg skulle förstå azeriska kan ni se ett klipp från IRFS:s presentation som vi var på häromdagen. De presenterade resultaten från sin bevakning av radio- och tv-kanaler inför valet. Som vanligt här i Azerbajdzjan var kanske inte presentationen den bästa, de måste verkligen lära sig att jobba med det speciellt när de, som i detta fallet, presenterar sina resultat för människor från andra länder som är vana med bättre presentationer. Men det var intressant, jag lärde mig lite om vad som hittills har hänt i valrörelsen. Många tjuvknep, som att lura oppositionskandidaterna att titta i fel kamera, används av tv-stationerna.
I övermorgon ska jag och Hanna till universitetet och träffa studenter som läser internationella relationer. En av tjejerna som vi jobbar med på WARD jobbar även som lärare där och hennes elever ville gärna träffa oss. Så vi ska komma på något vettigt att berätta för dom om Sverige. Ska man ta en standardpresentation med köttbullar, blonda tjejer och midsommarstänger eller ska man presentera det Sverige som är våran verklighet? Sånt som vi tycker om med Sverige. Vi sitter och klurar lite just nu. Jag vet en sak jag saknar med Sverige i alla fall, det är det här:
Åhhh kräftor.
Men ännu mer saknar jag det här
och det här
och något så enkelt som en sån här
Men förutom ätbara saker så saknar jag nog mest en dusch med tryck i, varmvatten, isolering, en säng, duntäcke.
Och självklart den här!!
Men längtar hem det gör jag inte. Nu är det nästan bara två månader kvar här, hur ska jag hinna med allt?
tisdag 26 oktober 2010
Valtider
Det har börjat bli kallare här i Baku. Det är kanske 15 grader på dagarna. Jag har börjat inse att jag aldrig kommer vara varm under vintern här. Det blir ju kallare hemma i Sverige om vintrarna, men där vet man i alla fall att man kan bli varm när man kommer hem. Men här är det kallt inne i lägenheterna också så man kommer gå runt i konstant kyla ett tag. Men jag reser ju här ifrån i januari innan det blir som kallast.
Det blir tyvärr inga bilder här i bloggen på ett tag, min sladd för att lägga över bilderna från kameran till datorn är borta. Vladic misstänker att han kan ha tagit den men hittar den inte. Men vi får väl leta rejält någon dag, den kan ju inte ha försvunnit från lägenheten. Om inte någon couch surfare tagit den, men det tror jag inte.
Om mindre än två veckor, den 7 november, är det val här i Azerbajdzjan. Man märker inte mycket av valrörelsen. Det kan ju dels bero på att vi inte har någon tv så jag har ingen aning om vad som händer på azerisk tv. Man ser lite valaffischer ute på stan här och där, men inte så många och människor verkar inte bry sig om dom. På Vladics fråga "Vad är det där?" (pekandes på en valaffisch uppsatt på dörren) svarade vår lokala brödtants man "Papper". De flesta butiker i området med uppsatta affischer verkar inte ha någon koll på vem det är på affischen, och de bryr sig inte heller. På tv får kandidaterna 20 sekunder var att säga sina budskap, vilka verkade väldigt roliga om man ska döma efter mina azeriska vänners skratt.
Såhär före valet kom lägligt nog en skandal involverande en av de oppositionella tidningarnas redaktör. En sexskandal. Skammen har tvingat honom att fly till Turkiet. Vad var det då som var så skamligt och skandalöst? Redaktören hade blivit smygfilmad av en hemlig kamera när han hade sex med sin frus brorsdotter (eller någon sån släktrelation, det är inte riktigt säkert vem hon är). Men det är inte det faktum att han är otrogen mot sin fru eller att han är släkt med tjejen som har skapat den stora skandalen. Nej det är att filmen, som lagts ut på facebook, innehåller otraditionellt sex. Otraditionellt sex, vad är det tänkte vi när vi fick höra om det och vi föreställde oss något väldigt fantasifullt och kreativt. Det otraditionella är att han, en azerisk man, ger henne oralsex. Så omanligt! Så skamligt! Sånt anstår inte en kaukasisk man!
Jag och Ieva har haft äran att se denna skandalomsusade film. Våra vänner från Institute for Reporters Freedom and Security visade oss den över två timmar långa dvdn (som vi dock snabbspolade ibland) på sitt kontor. Om någon skulle få för sig att se filmen för sexets skull skulle de nog bli besvikna, den är ganska händelselös, men den är intressant att se för att veta vad skandalen är om och för att höra dialogen dem emellan. Utan vår översättare hade det varit totalt ointressant. Men jag måste säga att jag tycker lite synd om den här azeriska redaktören. Han fick inget som helst gensvar från tjejen trots sina ansträngningar och efteråt bad hon om pengar till skor och mutor till sina lärare. Det var nog bland de sorgligaste filmer jag sett, på flera sätt. Den visar på så mycket som är fel i det azeriska samhället idag. Dels det att en man inte kan ge oralsex och den helt snea synen på kvinnors sexualitet, men också hur korrupt utbildningssystemet är och att man faktiskt kan ligga sig till det man vill ha.
När sexskandalfilmen lades upp på facebook, i en kraftigt förkortad version, taggades många från oppositionen i den. Bland annat våra vänner som vi hängt med i helgen. De är två smarta killar, två revolutionärer. Vid det förra valet gjorde BBC en film om en av dem; How to plan a revolution. Väldigt intressanta killar att hänga med, men det är hemskt att höra om hur de har blivit misshandlade och satta i häkte bara för att de tillhör oppositionen. Nu är det som sagt snart val igen. Men det verkar vara lugnt, ingen förväntar sig några större oroligheter eller försök från oppositionen. Men man vet ju aldrig, i de lugnaste vatten...
Det blir tyvärr inga bilder här i bloggen på ett tag, min sladd för att lägga över bilderna från kameran till datorn är borta. Vladic misstänker att han kan ha tagit den men hittar den inte. Men vi får väl leta rejält någon dag, den kan ju inte ha försvunnit från lägenheten. Om inte någon couch surfare tagit den, men det tror jag inte.
Om mindre än två veckor, den 7 november, är det val här i Azerbajdzjan. Man märker inte mycket av valrörelsen. Det kan ju dels bero på att vi inte har någon tv så jag har ingen aning om vad som händer på azerisk tv. Man ser lite valaffischer ute på stan här och där, men inte så många och människor verkar inte bry sig om dom. På Vladics fråga "Vad är det där?" (pekandes på en valaffisch uppsatt på dörren) svarade vår lokala brödtants man "Papper". De flesta butiker i området med uppsatta affischer verkar inte ha någon koll på vem det är på affischen, och de bryr sig inte heller. På tv får kandidaterna 20 sekunder var att säga sina budskap, vilka verkade väldigt roliga om man ska döma efter mina azeriska vänners skratt.
Såhär före valet kom lägligt nog en skandal involverande en av de oppositionella tidningarnas redaktör. En sexskandal. Skammen har tvingat honom att fly till Turkiet. Vad var det då som var så skamligt och skandalöst? Redaktören hade blivit smygfilmad av en hemlig kamera när han hade sex med sin frus brorsdotter (eller någon sån släktrelation, det är inte riktigt säkert vem hon är). Men det är inte det faktum att han är otrogen mot sin fru eller att han är släkt med tjejen som har skapat den stora skandalen. Nej det är att filmen, som lagts ut på facebook, innehåller otraditionellt sex. Otraditionellt sex, vad är det tänkte vi när vi fick höra om det och vi föreställde oss något väldigt fantasifullt och kreativt. Det otraditionella är att han, en azerisk man, ger henne oralsex. Så omanligt! Så skamligt! Sånt anstår inte en kaukasisk man!
Jag och Ieva har haft äran att se denna skandalomsusade film. Våra vänner från Institute for Reporters Freedom and Security visade oss den över två timmar långa dvdn (som vi dock snabbspolade ibland) på sitt kontor. Om någon skulle få för sig att se filmen för sexets skull skulle de nog bli besvikna, den är ganska händelselös, men den är intressant att se för att veta vad skandalen är om och för att höra dialogen dem emellan. Utan vår översättare hade det varit totalt ointressant. Men jag måste säga att jag tycker lite synd om den här azeriska redaktören. Han fick inget som helst gensvar från tjejen trots sina ansträngningar och efteråt bad hon om pengar till skor och mutor till sina lärare. Det var nog bland de sorgligaste filmer jag sett, på flera sätt. Den visar på så mycket som är fel i det azeriska samhället idag. Dels det att en man inte kan ge oralsex och den helt snea synen på kvinnors sexualitet, men också hur korrupt utbildningssystemet är och att man faktiskt kan ligga sig till det man vill ha.
När sexskandalfilmen lades upp på facebook, i en kraftigt förkortad version, taggades många från oppositionen i den. Bland annat våra vänner som vi hängt med i helgen. De är två smarta killar, två revolutionärer. Vid det förra valet gjorde BBC en film om en av dem; How to plan a revolution. Väldigt intressanta killar att hänga med, men det är hemskt att höra om hur de har blivit misshandlade och satta i häkte bara för att de tillhör oppositionen. Nu är det som sagt snart val igen. Men det verkar vara lugnt, ingen förväntar sig några större oroligheter eller försök från oppositionen. Men man vet ju aldrig, i de lugnaste vatten...
tisdag 19 oktober 2010
På jobbet
Igår satt vi i åtta timmar på WARD:s kontor utan arbetsuppgifter. För mig som inte haft internettillgång på ett tag var det ett ypperligt tillfälle att surfa runt lite. Det enda riktiga WARD-relaterade jobb jag gjorde igår var att läsa igenom två dokument om kvinnoparlamentet som ska bildas. Intressant, men inte mycket jobb. Vi fick pizza till lunch, vilket är väldigt olikt alla andra luncher vi har fått här. För det mesta har det varit en lätt lunch som en kall yoghurtsoppa eller melon med ost. Men igår var det alltså slabbig, flottig, men god, pizza.
Efter jobbet tog jag mig till franska kultur centret för min ryskalektion. Två gånger i veckan går jag dit tillsammans med ett gäng andra utlänningar och försöker lära mig ryska. Det är lite svårt ibland, speciellt eftersom läraren inte pratar engelska, men det går framåt i alla fall. Mitt i lektionen försvann dock min penna, jag kunde inte hitta den någonstans. Väldigt märkligt men som tur var pratade vi mest så jag behövde inte anteckna något.
Nu sitter jag och väntar på att Leyla ska skicka oss ett par texter hon har skrivit så vi kan läsa igenom dem och säga vad vi tycker. Tills dess tar jag det lite lugnt, klockan är ju bara tio på morgonen.
Efter jobbet tog jag mig till franska kultur centret för min ryskalektion. Två gånger i veckan går jag dit tillsammans med ett gäng andra utlänningar och försöker lära mig ryska. Det är lite svårt ibland, speciellt eftersom läraren inte pratar engelska, men det går framåt i alla fall. Mitt i lektionen försvann dock min penna, jag kunde inte hitta den någonstans. Väldigt märkligt men som tur var pratade vi mest så jag behövde inte anteckna något.
Nu sitter jag och väntar på att Leyla ska skicka oss ett par texter hon har skrivit så vi kan läsa igenom dem och säga vad vi tycker. Tills dess tar jag det lite lugnt, klockan är ju bara tio på morgonen.
måndag 18 oktober 2010
Äntligen tillbaka
Det var ett tag sen jag skrev något här i bloggen. Det beror framför allt på att jag inte suttit vid internet någon längre stund på ett bra tag.
Men nu är vi i alla fall tillbaka i Baku efter fyra veckors resa. Först var vi i Georgien i två veckor. Där åkte vi upp till Svaneti och klättrade upp för ett berg. Inte hela vägen dock, vi är lite lata. Och Klara var lite sjuk. Men det var en sjukt najs utsikt i alla fall. Jag hade tyvärr glömt batteriet till min kamera i laddaren i Tbilisi så det blev inga bilder för mig. Men det var bland de vackraste utsikter jag någonsin sett.
Efter Svaneti åkte vi tillbaka till Tbilisi där vi träffade några av organisationerna som Kvinna till kvinna arbetar med. De verkar som riktigt vettiga organisationer som är fokuserade och gör bra saker så det var väldigt roligt att träffa dom.
När vi promenerade gatan fram en kväll i Tbilisi så var det någon som ropade på oss, så jag vände mig om och såg en tjej jag kände igen men inte riktigt kunde placera. Det var Evi, en av deltagarna från AEGEE Bakus sommarskola. Att springa på henne och hennes vänner var en riktig lyckoträff, de var roligt folk att hänga med resten av tiden i Georgien. 20-åriga killar som fotade och sjöng och hade en pappa som bjöd mig och Klara på världens starkaste chacha.
Tbilisi
Efter Georgien drog Hanna och jag vidare till Istanbul. Där träffade vi folk från Helsinki Citizens Assembly och åkte ut till Sile utanför Istanbul för en veckas seminarie på ett hotell. Det var väldigt intressant, bra ordnat och kul folk och vi fick mat tre gånger om dagen. Fina grejer. Kvällarna spenderades med trevligt umgänge med de andra deltagarna.
när helgen kom åkte vi in till Istanbul igen och deltog i hca:s 20-årsfirande. Det firades med seminarier och middag och allt var väldigt trevligt.
När de flesta andra deltagarna åkte hem till sina respektive hemländer så stannade jag och Hanna i Istanbul. Det var dags för vår lediga vecka. På onsdagen slöt Elin upp från Sverige och det blev ett par dagar fyllda med regn, raki och turkisk snabbmat. Väldigt trevligt.
Istanbul
Så jag har haft 4 bra veckor men det var även väldigt skönt att komma hem till Baku igen. Här möttes jag av världens bästa sambos som bjöd på hemgjorda pickles innan vi drog oss ut och firade vår återförening med ett par öl. Jag saknade dem verkligen när jag var borta, jag tror att jag kanske bor med världens bästa personer.
Veckan efter vår hemkomst har varit ganska fullspäckad. På måndagen, tisdagen och onsdagen var Annika, Christine, Lena, Gunilla och Vadim här från Sverige och höll i en workshop tillsammans med Kvinna till kvinnas partner här i Azerbajdzjan. Det var verkligen intressanta dagar och kul att få träffa folk från de olika organisationerna. På tisdagen höll jag och Hanna i en presentation om Yuva, som faktiskt gick väldigt bra, och sedan tog Pervana med oss ut på middag. Och det var inte middag på vilket ställe som helst, det var på ett bröllopspalats! Jag har aldrig sett något liknande. Det var dock inget bröllop, bara familjer som firade 1- och 9-årsdagar och liknande, men det gjorde mig sugen att bli bjuden på ett azeriskt bröllop. Synd att jag inte känner någon som ska gifta sig nu snart. Och herregud vad mycket (och god) mat vi fick.
Torsdagen ägnade jag åt att läsa EU:s diskrimineringslagstiftning och på fredagen var vi med på en konferens för att uppmärksamma 10-årsdagen av resolution 1325. Det var massa kvinnor där från olika organisationer och massa folk höll tal. Det pratades väldigt mycket men det var inte mycket som blev sagt. Kändes väldigt mycket Azerbajdzjan.
I lördags höll Togrul, Hanna och jag i en workshop om diskriminering. Det var en del av FARE:s kampanj fotboll mot rasism. De flesta deltagarna kom från AEGEE och jag tycker nog att det hela gick rätt bra. Jag var dock lite trött för dagen före hade vi haft ett rooftop cocktail party hemma hos oss. Vladic har fyllt 26 så vi ställde till med fest på taket. Väldigt trevligt.
Även lördagskvällen ägnades åt fest. Denna gången hemma hos Daniel, Carolyn och Amanda. Det var fullt med folk och trots min och Ievas plan att bara stanna en timme blev vi kvar till långt in på natten.
Så igår, söndagen, var min första lediga dag sen vi kom hem. Jag ägnade den åt att sova länge och sedan bege mig ut för att träffa Xaqani. Han är en vän till Aynur som vi var och badade med en gång. Trevlig kille som har massa att göra nu för han jobbar med det stundande valet.
Nu sitter jag på WARD:s kontor och gör inte så mycket alls för vi vet inte vad vi har att göra. Så jag passar på att använda internet till att skriva här och ladda upp lite bilder på facebook. Tyvärr kan jag inte hitta min sladd till kameran så jag har ingen möjlighet att lägga in mina senaste bilder på datorn. Men jag hoppas den kommer till rätta snart. Vladic tror att han kanske kan ha tagit den men vi hittar den inte.
Men nu är vi i alla fall tillbaka i Baku efter fyra veckors resa. Först var vi i Georgien i två veckor. Där åkte vi upp till Svaneti och klättrade upp för ett berg. Inte hela vägen dock, vi är lite lata. Och Klara var lite sjuk. Men det var en sjukt najs utsikt i alla fall. Jag hade tyvärr glömt batteriet till min kamera i laddaren i Tbilisi så det blev inga bilder för mig. Men det var bland de vackraste utsikter jag någonsin sett.
Efter Svaneti åkte vi tillbaka till Tbilisi där vi träffade några av organisationerna som Kvinna till kvinna arbetar med. De verkar som riktigt vettiga organisationer som är fokuserade och gör bra saker så det var väldigt roligt att träffa dom.
När vi promenerade gatan fram en kväll i Tbilisi så var det någon som ropade på oss, så jag vände mig om och såg en tjej jag kände igen men inte riktigt kunde placera. Det var Evi, en av deltagarna från AEGEE Bakus sommarskola. Att springa på henne och hennes vänner var en riktig lyckoträff, de var roligt folk att hänga med resten av tiden i Georgien. 20-åriga killar som fotade och sjöng och hade en pappa som bjöd mig och Klara på världens starkaste chacha.
TbilisiEfter Georgien drog Hanna och jag vidare till Istanbul. Där träffade vi folk från Helsinki Citizens Assembly och åkte ut till Sile utanför Istanbul för en veckas seminarie på ett hotell. Det var väldigt intressant, bra ordnat och kul folk och vi fick mat tre gånger om dagen. Fina grejer. Kvällarna spenderades med trevligt umgänge med de andra deltagarna.
när helgen kom åkte vi in till Istanbul igen och deltog i hca:s 20-årsfirande. Det firades med seminarier och middag och allt var väldigt trevligt.
När de flesta andra deltagarna åkte hem till sina respektive hemländer så stannade jag och Hanna i Istanbul. Det var dags för vår lediga vecka. På onsdagen slöt Elin upp från Sverige och det blev ett par dagar fyllda med regn, raki och turkisk snabbmat. Väldigt trevligt.
IstanbulSå jag har haft 4 bra veckor men det var även väldigt skönt att komma hem till Baku igen. Här möttes jag av världens bästa sambos som bjöd på hemgjorda pickles innan vi drog oss ut och firade vår återförening med ett par öl. Jag saknade dem verkligen när jag var borta, jag tror att jag kanske bor med världens bästa personer.
Veckan efter vår hemkomst har varit ganska fullspäckad. På måndagen, tisdagen och onsdagen var Annika, Christine, Lena, Gunilla och Vadim här från Sverige och höll i en workshop tillsammans med Kvinna till kvinnas partner här i Azerbajdzjan. Det var verkligen intressanta dagar och kul att få träffa folk från de olika organisationerna. På tisdagen höll jag och Hanna i en presentation om Yuva, som faktiskt gick väldigt bra, och sedan tog Pervana med oss ut på middag. Och det var inte middag på vilket ställe som helst, det var på ett bröllopspalats! Jag har aldrig sett något liknande. Det var dock inget bröllop, bara familjer som firade 1- och 9-årsdagar och liknande, men det gjorde mig sugen att bli bjuden på ett azeriskt bröllop. Synd att jag inte känner någon som ska gifta sig nu snart. Och herregud vad mycket (och god) mat vi fick.
Torsdagen ägnade jag åt att läsa EU:s diskrimineringslagstiftning och på fredagen var vi med på en konferens för att uppmärksamma 10-årsdagen av resolution 1325. Det var massa kvinnor där från olika organisationer och massa folk höll tal. Det pratades väldigt mycket men det var inte mycket som blev sagt. Kändes väldigt mycket Azerbajdzjan.
I lördags höll Togrul, Hanna och jag i en workshop om diskriminering. Det var en del av FARE:s kampanj fotboll mot rasism. De flesta deltagarna kom från AEGEE och jag tycker nog att det hela gick rätt bra. Jag var dock lite trött för dagen före hade vi haft ett rooftop cocktail party hemma hos oss. Vladic har fyllt 26 så vi ställde till med fest på taket. Väldigt trevligt.
Även lördagskvällen ägnades åt fest. Denna gången hemma hos Daniel, Carolyn och Amanda. Det var fullt med folk och trots min och Ievas plan att bara stanna en timme blev vi kvar till långt in på natten.
Så igår, söndagen, var min första lediga dag sen vi kom hem. Jag ägnade den åt att sova länge och sedan bege mig ut för att träffa Xaqani. Han är en vän till Aynur som vi var och badade med en gång. Trevlig kille som har massa att göra nu för han jobbar med det stundande valet.
Nu sitter jag på WARD:s kontor och gör inte så mycket alls för vi vet inte vad vi har att göra. Så jag passar på att använda internet till att skriva här och ladda upp lite bilder på facebook. Tyvärr kan jag inte hitta min sladd till kameran så jag har ingen möjlighet att lägga in mina senaste bilder på datorn. Men jag hoppas den kommer till rätta snart. Vladic tror att han kanske kan ha tagit den men vi hittar den inte.
lördag 11 september 2010
Georgien
Vi har nu lamnat Baku och ska vara borta i en manad. Det kanns konstigt och ledsamt, trots att vi kommer tillbaka i oktober sa jag undrar hur det kommer kannas nar man ska lamna pa riktigt i januari. Var ledsamt att saga hej da till Ieva i torsdags kvall.
Vi skulle egentligen ha tagit nattaget fran Baku i fredags men tanten i biljettluckan gav oss fel datum och vagrade andra sa vi fick aka en dag tidigare. Valdigt traktigt att vi akte just nar fastan tog slut, hade varit skoj att firat i Azerbajdzjan.
Nu ar vi i Tbilisi, sitter pa Kvinna till kvinnas kontor och tittar pa regnet. Det sporegnar. Det ar svalare har an i Baku sa min plan var att ta en morgonpromenad idag innan jag kopte frukost. Men nar jag vaknade och sag regnet stallde jag in den planen. Sa idag har jag bara last och lyssnat till regnet. Det finns en hel bokhylla med pocketbocker pa svenska har sa det ar bara att valja och vraka!
Igar kvall skulle vi ga pa bio. Vi hade hort att de faktiskt visar filmer pa engelska har och inte dubbade till ryska som i Baku. Men nar vi kom till biljettluckan och bad om biljetter till Inception talade kvinnan bakom glaset om for oss att de pratade ryska i filmen. Fan ocksa. Efter en stunds funderande bestamde vi oss anda for att se filmen. Vi hade inget battre for oss, vi var trotta, det regnade ute och biljetten var ratt billig. Jag maste saga att filmen verkade riktigt bra, men kanske lite for svar for att se pa ryska. Jag hangde inte med jattemycket. Men jag var fokuserad och intresserad hela filmen igenom i alla fall. Och Ellen Page ar ju sa tuff. Vi ska vara i Georgien i tva veckor och biobiljetterna kostar bara 6-10 lari (ungefar 24-40 kronor) tillskillnad fran biobiljetterna i Baku som kostar minst 10 manat (ca 100 kronor). Trevligt satt att ova min ryska. Men nasta gang valjer ajg en enklare film som Toy Story 3 istallet. De visar Machete pa bio har och jag vill garna se den, men jag tror jag vantar tills jag har en chans att se den pa engelska.
Idag har vi inga riktiga planer for dagen forutom att vi ska traffa Eka, en av tjejerna vi traffade pa den femministiska sommarskolan i Batumi. Det ska bli valdigt trevligt. Hon jobbar under dagen dock sa vi vantar pa att hon ska hora av sig nar hon slutat.
Resten av tiden i landet ska vi bade tillbringa har i Tbilisi och forsoka resa runt lite. Var plan ar att ta oss till Svaneti och ha nagra dagar ledigt tillsammans med Klara och sedan forsoka resa runt och traffa nagra av Kvinna till kvinnas partnerorganisationer. Jag hoppas pa tva spannande veckor innan vi reser vidare till Istanbul dar vi ska delta i seminarier i tva veckor och sedan hanga med Elin!
Vi skulle egentligen ha tagit nattaget fran Baku i fredags men tanten i biljettluckan gav oss fel datum och vagrade andra sa vi fick aka en dag tidigare. Valdigt traktigt att vi akte just nar fastan tog slut, hade varit skoj att firat i Azerbajdzjan.
Nu ar vi i Tbilisi, sitter pa Kvinna till kvinnas kontor och tittar pa regnet. Det sporegnar. Det ar svalare har an i Baku sa min plan var att ta en morgonpromenad idag innan jag kopte frukost. Men nar jag vaknade och sag regnet stallde jag in den planen. Sa idag har jag bara last och lyssnat till regnet. Det finns en hel bokhylla med pocketbocker pa svenska har sa det ar bara att valja och vraka!
Igar kvall skulle vi ga pa bio. Vi hade hort att de faktiskt visar filmer pa engelska har och inte dubbade till ryska som i Baku. Men nar vi kom till biljettluckan och bad om biljetter till Inception talade kvinnan bakom glaset om for oss att de pratade ryska i filmen. Fan ocksa. Efter en stunds funderande bestamde vi oss anda for att se filmen. Vi hade inget battre for oss, vi var trotta, det regnade ute och biljetten var ratt billig. Jag maste saga att filmen verkade riktigt bra, men kanske lite for svar for att se pa ryska. Jag hangde inte med jattemycket. Men jag var fokuserad och intresserad hela filmen igenom i alla fall. Och Ellen Page ar ju sa tuff. Vi ska vara i Georgien i tva veckor och biobiljetterna kostar bara 6-10 lari (ungefar 24-40 kronor) tillskillnad fran biobiljetterna i Baku som kostar minst 10 manat (ca 100 kronor). Trevligt satt att ova min ryska. Men nasta gang valjer ajg en enklare film som Toy Story 3 istallet. De visar Machete pa bio har och jag vill garna se den, men jag tror jag vantar tills jag har en chans att se den pa engelska.
Idag har vi inga riktiga planer for dagen forutom att vi ska traffa Eka, en av tjejerna vi traffade pa den femministiska sommarskolan i Batumi. Det ska bli valdigt trevligt. Hon jobbar under dagen dock sa vi vantar pa att hon ska hora av sig nar hon slutat.
Resten av tiden i landet ska vi bade tillbringa har i Tbilisi och forsoka resa runt lite. Var plan ar att ta oss till Svaneti och ha nagra dagar ledigt tillsammans med Klara och sedan forsoka resa runt och traffa nagra av Kvinna till kvinnas partnerorganisationer. Jag hoppas pa tva spannande veckor innan vi reser vidare till Istanbul dar vi ska delta i seminarier i tva veckor och sedan hanga med Elin!
tisdag 7 september 2010
Huset fullt av polacker
lägenheten här på Vidadi küc 70 är aldrig tom. Förutom Ieva, Vladic och jag som bor här har vi ofta massa couchsurfare. den här helgen slog vi rekordet med nio personer på samma gång. De flesta polacker. När man reser i Kaukasus träffar man ofta just polacker, varför har jag ingen aning om.
Jag är hemma idag och är sjuk. Är så himla trött i kroppen och kan inte äta något utan att få jätteont i magen. Så jag sitter här och lyssnar på Beatles. Om nån timme ska jag dock försöka orka mig ut, jag och Hanna ska till tågstationen och köpa tågbiljetter till Tbilisi. Våra visum går snart ut så vi ska söka nya och passa på att hälsa på några av Kvinna till kvinnas samarbetsorganisationer. Sen ska vi till Istanbul en sväng på seminarier av Helsinki Citizens Assembly om mångkulturalism. Det ska vi väldigt intressant. Vi kommer vara borta nästan en månad totalt. Det känns kul men när vi kommer tillbaka kanske inte Ieva är kvar i Baku. Som det är nu åker hon ut ur landet varje månad och skaffar ett nytt 30-dagarsvisum. Det blir så klart rätt dyrt i längden men nu har hon fått en chans att få ett 90-dagarsvisum. Problemet är då bara att hon behöver en adress för registrering. Det kan vara svårt att hitta och de flesta här är inte registrerade på adressen de bor på. Så vi letar med ljus och lykta efter en adress åt Ieva. Hittar vi ingen åker hon hem i början av oktober, några dagar innan vi kommer tillbaka. Jag vill att Ieva ska vara kvar, hon är så bra att bo med. Och i slutet av oktober sticker Vladic. Jag vill inte vara ensam kvar.
Jag är hemma idag och är sjuk. Är så himla trött i kroppen och kan inte äta något utan att få jätteont i magen. Så jag sitter här och lyssnar på Beatles. Om nån timme ska jag dock försöka orka mig ut, jag och Hanna ska till tågstationen och köpa tågbiljetter till Tbilisi. Våra visum går snart ut så vi ska söka nya och passa på att hälsa på några av Kvinna till kvinnas samarbetsorganisationer. Sen ska vi till Istanbul en sväng på seminarier av Helsinki Citizens Assembly om mångkulturalism. Det ska vi väldigt intressant. Vi kommer vara borta nästan en månad totalt. Det känns kul men när vi kommer tillbaka kanske inte Ieva är kvar i Baku. Som det är nu åker hon ut ur landet varje månad och skaffar ett nytt 30-dagarsvisum. Det blir så klart rätt dyrt i längden men nu har hon fått en chans att få ett 90-dagarsvisum. Problemet är då bara att hon behöver en adress för registrering. Det kan vara svårt att hitta och de flesta här är inte registrerade på adressen de bor på. Så vi letar med ljus och lykta efter en adress åt Ieva. Hittar vi ingen åker hon hem i början av oktober, några dagar innan vi kommer tillbaka. Jag vill att Ieva ska vara kvar, hon är så bra att bo med. Och i slutet av oktober sticker Vladic. Jag vill inte vara ensam kvar.
måndag 30 augusti 2010
Röra
Det händer så mycket här på YUVA. Speciellt saker som vi inte får reda på. Idag när jag kom till kontoret såg vårt bord som vi brukar sitta och arbeta vid ut såhär:
Och köket såhär
Det ska renoveras här på kontoret, göra det mer till ett riktigt kontor och ta bort "hemmakänslan" som finns här nu. Vi har funderat lite på om de hade tänkt tala om för oss när renoveringen ska börja så vi vet när vi inte kan vara här. Men tydligen inte. Så nu sitter jag här i röran och försöker planera mina diskussionskvällar för killar. Får se om det kommer någon och kör ut mig under dagen eller om jag kan sitta här. Imorgon ska vi i alla fall vara på WARD så då är det lugnt.
Och köket såhär
Det ska renoveras här på kontoret, göra det mer till ett riktigt kontor och ta bort "hemmakänslan" som finns här nu. Vi har funderat lite på om de hade tänkt tala om för oss när renoveringen ska börja så vi vet när vi inte kan vara här. Men tydligen inte. Så nu sitter jag här i röran och försöker planera mina diskussionskvällar för killar. Får se om det kommer någon och kör ut mig under dagen eller om jag kan sitta här. Imorgon ska vi i alla fall vara på WARD så då är det lugnt.
fredag 27 augusti 2010
Sex - en manlig rättighet?
Jag blir så arg. Riktigt förbannad och det blir jag faktiskt inte ofta. Och dessutom uppgiven, jag vet inte hur jag ska tackla problemen jag ser här.
Det verkar vara någon slags allmän uppfattning här att sex är nån typ av manlig rättighet som de har rätt att utkräva som de vill. Kvinnosynen här är så sjuk på så många sätt och man tror på så många myter gällande sexualitet. Låt mig ta ett exempel som gör mig så arg.
Tjejer i Azerbajdzjan får inte ha sex före äktenskapet.
Killar i Azerbajdzjan får ha sex före äktenskapet.
Den allmänna uppfattningen här är att killar behöver sex, tjejer behöver inte sex.
Även om en tjej vill ligga med sin pojkvän så är det många som inte gör det. Om det skulle komma ut skulle folk, inklusive hennes familj och vänner, anse att hon är en hora. Men killarna tjatar, de har ju inget att förlora på det. När tjejen inte vill hotar han med att gå till en prostituerad och köpa sex istället, som en slags utpressning för att såra tjejen och få henne att gå med på sex.
Om hon gör det och det kommer ut, kommer killen stanna hos henne då? Det är nog inte många killar här som vill vara tillsammans med en "hora".
Så då står hon där, stämplad som hora och utan kille och kommer antagligen inte bli gift vilket är det viktigaste i livet i Azerbajdzjan. Och hennes familj skäms.
Det är så mycket i det här som upprör mig, men det som gör mig argast är att killar här inte förstår vad det är jag är arg på trots mina försök att förklara. De tror att jag blir upprörd för tjejens skull, att killen sårar henne med att hota att gå till någon annan. Det är inte det det handlar om! Det jag blir arg på är att de inte ser att det är något konstigt med att hota och utpressa någon som egentligen inte vill till att ha sex med en. Det är sjukt att killar tror sig ha rätten både till sin flickväns och de prostituerades kroppar, att de har rätt att få sex av dom genom hot eller betalning. Det är så lågt, så svinigt och så jävla oetiskt att jag blir helt perplex!
Men det som verkligen får mig att tippa över och gör mig så nedslagen är att det här är killar som anser sig vara öppna, moderna, liberala, toleranta, "europeiska" eller vad de nu vill kalla det. Killar som ska stå för det nya Azerbajdzjan. Och så saknar de totalt grundläggande respekt för kvinnor som individer och varelser med en egen sexuell vilja.
Hur ska jag tackla det här? Vad kan man göra? Vad kan jag göra? Det känns så stort och så svårt så jag blir helt uppgiven.
Det verkar vara någon slags allmän uppfattning här att sex är nån typ av manlig rättighet som de har rätt att utkräva som de vill. Kvinnosynen här är så sjuk på så många sätt och man tror på så många myter gällande sexualitet. Låt mig ta ett exempel som gör mig så arg.
Tjejer i Azerbajdzjan får inte ha sex före äktenskapet.
Killar i Azerbajdzjan får ha sex före äktenskapet.
Den allmänna uppfattningen här är att killar behöver sex, tjejer behöver inte sex.
Även om en tjej vill ligga med sin pojkvän så är det många som inte gör det. Om det skulle komma ut skulle folk, inklusive hennes familj och vänner, anse att hon är en hora. Men killarna tjatar, de har ju inget att förlora på det. När tjejen inte vill hotar han med att gå till en prostituerad och köpa sex istället, som en slags utpressning för att såra tjejen och få henne att gå med på sex.
Om hon gör det och det kommer ut, kommer killen stanna hos henne då? Det är nog inte många killar här som vill vara tillsammans med en "hora".
Så då står hon där, stämplad som hora och utan kille och kommer antagligen inte bli gift vilket är det viktigaste i livet i Azerbajdzjan. Och hennes familj skäms.
Det är så mycket i det här som upprör mig, men det som gör mig argast är att killar här inte förstår vad det är jag är arg på trots mina försök att förklara. De tror att jag blir upprörd för tjejens skull, att killen sårar henne med att hota att gå till någon annan. Det är inte det det handlar om! Det jag blir arg på är att de inte ser att det är något konstigt med att hota och utpressa någon som egentligen inte vill till att ha sex med en. Det är sjukt att killar tror sig ha rätten både till sin flickväns och de prostituerades kroppar, att de har rätt att få sex av dom genom hot eller betalning. Det är så lågt, så svinigt och så jävla oetiskt att jag blir helt perplex!
Men det som verkligen får mig att tippa över och gör mig så nedslagen är att det här är killar som anser sig vara öppna, moderna, liberala, toleranta, "europeiska" eller vad de nu vill kalla det. Killar som ska stå för det nya Azerbajdzjan. Och så saknar de totalt grundläggande respekt för kvinnor som individer och varelser med en egen sexuell vilja.
Hur ska jag tackla det här? Vad kan man göra? Vad kan jag göra? Det känns så stort och så svårt så jag blir helt uppgiven.
torsdag 26 augusti 2010
"Höst" i Baku
Det börjar bli höst här i Baku. Det är inte längre mellan 35-42 grader dygnet runt utan temperaturen går faktiskt ner till 25 på nätterna och håller sig stax över 30 på dagarna. Och för några dagar sen kom ett fantastiskt regnväder. Ieva, Hanna och jag firade med att ta på oss långbyxor (!!) och ta en promenad i regnet. Baku känns verkligen som en helt annan stad när man kan promenera och titta upp och omkring och inte vara tvungen att hela tiden undvika den stekande solen. Vi gick till fontäntorget som var tomt på folk, för ovanlighetens skull. När vi först kom till azerbajdzjan var det här torget, som ligger precis bredvid Yuvas kontor, stängt för ombyggnad. Torget hade tidigare ett antal fontäner i sovjetstil, men dessa skulle nu bort och nya fontäner installerades. Under tiden vi var i Georgien så öppnades torget igen. Det var bra eftersom man nu slipper gå omvägen runt omkring ett plank utan kan gå tvärsöver torget. Men torgets fontäner och dekorationer är en enda röra av stilar och dålig smak. Bland annat hade man smällt upp två tjejer på torget vilka folk här älskar att fotograferas tillsammans med. Hanna har skrivit lite om det i sin blogg.
I andra änden av torget har man satt upp kolumner och fontäner i antik grekisk stil, eller vad man vill kalla det. Dessa ser hemska ut redan på håll och när man kommer närmare upptäcker man att de är gjorda av plast. En annan del av torget har en fontän med söta flodhästar runt sig, en annan har fontäner i vad folk här refererat till som modern europeisk stil. Och mitt i allt finns påskö-statyer och gatlampor i 90-talsdesign utspridda. Det är alltså en riktig röra av smaklösa saker och torget ger mig ofta en obehaglig känsla när jag sneddar över det. Men invånarna här i Baku verkar gillar det och är glada och det är väl det som räknas. Eller?
Gamla Fountain Square i sovjetstil
Nya Fountain Square i plast
Vår praktik på WARD går fint, vi har mest fått sitta med vid intervjuer av potentiella medlemmar till Gender Expert Group och givit våra utlåtanden om dessa. Det ar intressant att se hur anställningsintervjuer går till i det här landet. Jag vet inte om det beror på landet eller organisationen, men de är inte som jag skulle förvänta mig en anställningsintervju i Sverige. Vi har även haft några intervjuer med människor som vi redan vet att vi inte kommer välja till gruppen men som ändå kallats till intervju för att de inte ska bli sura. Man måste vara väldigt försiktig här med hur man nekar människor en plats i gruppen, folk tar det personligt och det kan skapa dåliga relationer mellan organisationerna och vara ett problem för fortsatta samarbeten. Folk här är lite som stora barn faktiskt och det är lustigt att se. Det skapar självklart problem i relationerna mellan organisationer i landet.
Det är väldigt trevligt att vara på WARD några dagar i veckan. Tjejerna som jobbar där är verkligen jättetrevliga och har lovat att ta med oss på utflykter. Vi får även lunch på kontoret varje dag. I går fick vi melon med ost, en kombination som verkar vara ganska vanlig här i Azerbajdzjan och som är väldigt god. Det är nog något jag tänker fortsätta med när jag kommer hem till Sverige, även om varken melonerna eller osten är lika god hemma som här.
Ikväll åker Ieva till Nepal i en vecka och jag kommer sakna henne. För att säga hej då till henne och för att hon ska komma ihåg oss på ett bra sätt medan hon är borta ska jag bjuda på paj ikväll. Jag funderar på bärpaj om jag ser killen med bärvagnen idag, annars får det bli persikor eller någon annan frukt. Vi har redan gjort äppelpaj två gånger den här veckan så äpple blir det inte i alla fall.
Till avslut kan jag nämna att min text (och bild) från sommarskolan i Batumi har kommit upp på Kvinna till kvinnas hemsida nu. Den hittar ni HÄR.
I andra änden av torget har man satt upp kolumner och fontäner i antik grekisk stil, eller vad man vill kalla det. Dessa ser hemska ut redan på håll och när man kommer närmare upptäcker man att de är gjorda av plast. En annan del av torget har en fontän med söta flodhästar runt sig, en annan har fontäner i vad folk här refererat till som modern europeisk stil. Och mitt i allt finns påskö-statyer och gatlampor i 90-talsdesign utspridda. Det är alltså en riktig röra av smaklösa saker och torget ger mig ofta en obehaglig känsla när jag sneddar över det. Men invånarna här i Baku verkar gillar det och är glada och det är väl det som räknas. Eller?
Gamla Fountain Square i sovjetstil
Nya Fountain Square i plast
Vår praktik på WARD går fint, vi har mest fått sitta med vid intervjuer av potentiella medlemmar till Gender Expert Group och givit våra utlåtanden om dessa. Det ar intressant att se hur anställningsintervjuer går till i det här landet. Jag vet inte om det beror på landet eller organisationen, men de är inte som jag skulle förvänta mig en anställningsintervju i Sverige. Vi har även haft några intervjuer med människor som vi redan vet att vi inte kommer välja till gruppen men som ändå kallats till intervju för att de inte ska bli sura. Man måste vara väldigt försiktig här med hur man nekar människor en plats i gruppen, folk tar det personligt och det kan skapa dåliga relationer mellan organisationerna och vara ett problem för fortsatta samarbeten. Folk här är lite som stora barn faktiskt och det är lustigt att se. Det skapar självklart problem i relationerna mellan organisationer i landet.
Det är väldigt trevligt att vara på WARD några dagar i veckan. Tjejerna som jobbar där är verkligen jättetrevliga och har lovat att ta med oss på utflykter. Vi får även lunch på kontoret varje dag. I går fick vi melon med ost, en kombination som verkar vara ganska vanlig här i Azerbajdzjan och som är väldigt god. Det är nog något jag tänker fortsätta med när jag kommer hem till Sverige, även om varken melonerna eller osten är lika god hemma som här.
Ikväll åker Ieva till Nepal i en vecka och jag kommer sakna henne. För att säga hej då till henne och för att hon ska komma ihåg oss på ett bra sätt medan hon är borta ska jag bjuda på paj ikväll. Jag funderar på bärpaj om jag ser killen med bärvagnen idag, annars får det bli persikor eller någon annan frukt. Vi har redan gjort äppelpaj två gånger den här veckan så äpple blir det inte i alla fall.
Till avslut kan jag nämna att min text (och bild) från sommarskolan i Batumi har kommit upp på Kvinna till kvinnas hemsida nu. Den hittar ni HÄR.
onsdag 11 augusti 2010
Sockerbitar
Jag hittade precis en hel kartong full med sockerbitar i städskåpet. Intressant.
Klockan är åtta och jag sitter på kontoret och har planerat att skypa lite med folk nu framåt kvällskvisten när jag är ensam på kontoret. Ska bli trevligt, har inte pratat med nån i Sverige mer än mamma och hon som ringde från polisen.
Idag är en lugn dag. Jag drällde in sent på kontoret efter att ha varit hemma och trixat med tvättmaskinen och läst lite. Här har jag mest fyllt in ansökningar och kollat runt lite annat. Men internetet går så segt så man blir lite irriterad. Jag har försökt ladda upp bilder från Lahic på facebook men får ta en i taget annars funkar det inte.
Nu sitter jag bara här och dricker vatten och äter av godiset som finns överallt här på kontoret. Msnar lite och det är ganska trevligt.
Känns som att nästa vecka börjar allvaret, då ska vi jobba på riktigt. Jag behöver att någon har förväntningar på att jag ska göra något för att få något gjort, här på YUVA känns det som att de inte riktigt bryr sig om vi gör något eller inte. Ska bli skönt att få komma till WARD två dagar i veckan.
Klockan är åtta och jag sitter på kontoret och har planerat att skypa lite med folk nu framåt kvällskvisten när jag är ensam på kontoret. Ska bli trevligt, har inte pratat med nån i Sverige mer än mamma och hon som ringde från polisen.
Idag är en lugn dag. Jag drällde in sent på kontoret efter att ha varit hemma och trixat med tvättmaskinen och läst lite. Här har jag mest fyllt in ansökningar och kollat runt lite annat. Men internetet går så segt så man blir lite irriterad. Jag har försökt ladda upp bilder från Lahic på facebook men får ta en i taget annars funkar det inte.
Nu sitter jag bara här och dricker vatten och äter av godiset som finns överallt här på kontoret. Msnar lite och det är ganska trevligt.
Känns som att nästa vecka börjar allvaret, då ska vi jobba på riktigt. Jag behöver att någon har förväntningar på att jag ska göra något för att få något gjort, här på YUVA känns det som att de inte riktigt bryr sig om vi gör något eller inte. Ska bli skönt att få komma till WARD två dagar i veckan.
tisdag 10 augusti 2010
Bra dag
Idag är det en bra dag känns det som. Förutom att de har tagit bort sängen på kontoret.
Jag började dagen med att äta bovetegröt med socker tillsammans med katterna. De fick också gröt eftersom kattmaten är slut, men de gillade det. De fick dock olja istället för socker i sin gröt men verkade glada ändå.
Sen stack jag och Hanna iväg till WARDs kontor för att snacka lite om våran praktik där. Det gick väldigt bra! De är otroligt trevliga och verkligen ambitiösa i sitt arbete. Det känns som att de faktiskt vill ha oss där och tror att vi kan bidra med något och är mer än villiga att involvera oss i deras pågående projekt. Här på Yuva jobbar vi ju mest så att vi får hitta på egna saker och driva och vi får ingen riktig insyn i organisationen, men WARD verkar vilja släppa in oss lite mer. De berättade lite vad de håller på med just nu och det verkar intressant och jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa till. Vi bestämde att vi till att börja med ska vara där måndagar och tisdagar från 9.30.
När vi lämnade det lyckade mötet tog vi bussen in till stan och tog lite lunch. Sen slank vi upp på kontoret och jag ringde Nordea för att få min kod. Koden jag fick förra gången funkade inte, jag antog att jag kom ihåg den fel, så de beställde en påminnelse på den till mig och jag skulle ringa idag för att få den. När jag ringde så hade de två koder åt mig där. Samma kod men två brev. Och det var inte alls i närheten av koden de sa till mig förra gången, fastän det här bara skulle vara en påminnelse och inte en ny kod. Så antagligen gav de mig fel kod förra gången och min riktiga kod låg kvar och väntade på mig, därför fanns det två brev med den nu. Knas! Men ja ja, nu har jag en kod i alla fall. Och jag hade fått tillbaka pengarna in på kontot. Det känns bra.
En bra dag helt enkelt. Ikväll ska vi träffa Rena, hoppas det också blir bra. Och vid tio ska vi få mat lagad av couch surfarna som bor hos oss.
Jag började dagen med att äta bovetegröt med socker tillsammans med katterna. De fick också gröt eftersom kattmaten är slut, men de gillade det. De fick dock olja istället för socker i sin gröt men verkade glada ändå.
Sen stack jag och Hanna iväg till WARDs kontor för att snacka lite om våran praktik där. Det gick väldigt bra! De är otroligt trevliga och verkligen ambitiösa i sitt arbete. Det känns som att de faktiskt vill ha oss där och tror att vi kan bidra med något och är mer än villiga att involvera oss i deras pågående projekt. Här på Yuva jobbar vi ju mest så att vi får hitta på egna saker och driva och vi får ingen riktig insyn i organisationen, men WARD verkar vilja släppa in oss lite mer. De berättade lite vad de håller på med just nu och det verkar intressant och jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa till. Vi bestämde att vi till att börja med ska vara där måndagar och tisdagar från 9.30.
När vi lämnade det lyckade mötet tog vi bussen in till stan och tog lite lunch. Sen slank vi upp på kontoret och jag ringde Nordea för att få min kod. Koden jag fick förra gången funkade inte, jag antog att jag kom ihåg den fel, så de beställde en påminnelse på den till mig och jag skulle ringa idag för att få den. När jag ringde så hade de två koder åt mig där. Samma kod men två brev. Och det var inte alls i närheten av koden de sa till mig förra gången, fastän det här bara skulle vara en påminnelse och inte en ny kod. Så antagligen gav de mig fel kod förra gången och min riktiga kod låg kvar och väntade på mig, därför fanns det två brev med den nu. Knas! Men ja ja, nu har jag en kod i alla fall. Och jag hade fått tillbaka pengarna in på kontot. Det känns bra.
En bra dag helt enkelt. Ikväll ska vi träffa Rena, hoppas det också blir bra. Och vid tio ska vi få mat lagad av couch surfarna som bor hos oss.
måndag 9 augusti 2010
Lahic
Nu är Hanna och jag tillbaka på kontoret som har varit utlånat i två veckor. Numera finns det en säng här, kan ju vara bra om man behöver ta sig en liten tupplur någon dag.
Jag sitter och laddar upp bilder på Facebook från vår helg i Lahic. Lahic är en liten by i bergen som är känd för sin produktion av kopparföremål och så somrarna åker många människor dit för att komma bort från hettan i Baku. Så gjorde alltså även Hanna och jag. I fredags kväll mötte vi upp Mirzas farbror Habil och fick åka med honom den tre timmar långa bilfärden till Lahic. När vi kom dit var det svalt, så pass att man kunde sätta på sig en långärmad tröja. Kändes som en svensk sommarkväll och det var mycket behagligt. Vi fick lite mat och en nattlig tur i byn, sen sov vi. På lördagen fick vi se mer av Lahic. Byn består bara av fem gator och vi kollade runt överallt och såg gamla hus, moskéer, kopparsmedjor och ett museum. Min drömbil, Lada Niva, körde runt överallt men hästarna och åsnorna verkade passa bättre på byns kullerstensgator.
Under vår tur runt byn svängde vi in på en mattfabrik. En gång i tiden var den stor och hade uppemot 400 anställda. Nu var det bara tolv kvar. Kvinnorna på fabriken mötte oss med glädje och visade oss hur snabbt de kunde knyta mattor och jag blev inbjuden att bo med en tant som ville lära mig deras språk. I Lahic pratar man nämligen inte azeriska, man har ett eget språk som mer liknar persiska. Jag var väldigt sugen att anta erbjudandet. Men någon annan gång kanske.
Vi bodde hemma hos Mirzas familj, de var väldigt trevliga och gulliga och tog väl hand om oss. Det var verkligen skönt att få komma bort från storstan och värmen ett tag och hänga hos en familj i en liten bergsby.
Men nu är vi alltså tillbaka i Baku och värmen. Jag sitter och försöker fixa ihop en ansökan om medlemskap i UNOY åt Yuva. UNOY är ett nätverk för ungdomsorganisationer som arbetar för fred där de kan utbyta erfarenheter och kunskaper av olika slag. Verkar som en bra grej, men jag kan inte riktigt fylla i ansökan eftersom Yuva inte ger mig den information som jag behöver. Men jag har den här veckan på mig så jag hoppas Rena eller Pervana svarar på mitt mejl.
Annars är väl den stora grejen för mig här i Azerbajdzjan att jag fick mitt VISA-kort spärrat och därför lever på pengar lånade av Hanna. Någon hade skimmat mitt kort eller nåt sånt och tagit ut pengar på det i Jordanien. Nordea märkte dock det innan mig och spärrade mitt kort. För att få ett nytt skickat till mig behövde jag ju en adress här i Baku, och jag litar inte på att skicka viktiga grejer till adressen vi bor på. Så jag fick låna Razis adress. Efter ett par dagar så ringde äntligen DHL och berättade att mitt kort kommit och att jag kunde hämta upp försändelsen på deras kontor. Efter en del letande lyckades jag ta mig ut till deras kontor, tillbaka in i stan, in på ett internetcafé och ringde Nordea på Skype för att få min kod uppläst. Efter det stacka jag och Hanna iväg på ett möte och sedan la jag mina sista kontanter på en kaffe på ett trevligt kafé. På vägen tillbaka skulle jag ta ut pengar vid tunnelbanan men då funkade inte koden! Fel kod sa maskinen. Jag som var så säker på att det var den koden jag fått tidigare på dagen. Så jag tog mig tillbaka till internetcafét, ringde Nordea och bad om koden på nytt. Men då hade de slängt den och fick istället beställa en påminnelse på koden. Vilken skulle komma på tisdag! Så jag har fortfarande inte kunnat ta ut några pengar och så fort jag behöver något får jag låna av Hanna. så det var skönt att vi inte gjorde av med några pengar i helgen, det var bara resan hem från Lahic som Hanna fick betala åt mig. Så imorgon hoppas jag på att få rätt kod.
Nu ska vi nog ta oss en glass. Ikväll kommer Evelina och hälsar på från Sverige. Det ska bli trevligt.
Jag sitter och laddar upp bilder på Facebook från vår helg i Lahic. Lahic är en liten by i bergen som är känd för sin produktion av kopparföremål och så somrarna åker många människor dit för att komma bort från hettan i Baku. Så gjorde alltså även Hanna och jag. I fredags kväll mötte vi upp Mirzas farbror Habil och fick åka med honom den tre timmar långa bilfärden till Lahic. När vi kom dit var det svalt, så pass att man kunde sätta på sig en långärmad tröja. Kändes som en svensk sommarkväll och det var mycket behagligt. Vi fick lite mat och en nattlig tur i byn, sen sov vi. På lördagen fick vi se mer av Lahic. Byn består bara av fem gator och vi kollade runt överallt och såg gamla hus, moskéer, kopparsmedjor och ett museum. Min drömbil, Lada Niva, körde runt överallt men hästarna och åsnorna verkade passa bättre på byns kullerstensgator.
Under vår tur runt byn svängde vi in på en mattfabrik. En gång i tiden var den stor och hade uppemot 400 anställda. Nu var det bara tolv kvar. Kvinnorna på fabriken mötte oss med glädje och visade oss hur snabbt de kunde knyta mattor och jag blev inbjuden att bo med en tant som ville lära mig deras språk. I Lahic pratar man nämligen inte azeriska, man har ett eget språk som mer liknar persiska. Jag var väldigt sugen att anta erbjudandet. Men någon annan gång kanske.
Vi bodde hemma hos Mirzas familj, de var väldigt trevliga och gulliga och tog väl hand om oss. Det var verkligen skönt att få komma bort från storstan och värmen ett tag och hänga hos en familj i en liten bergsby.
Men nu är vi alltså tillbaka i Baku och värmen. Jag sitter och försöker fixa ihop en ansökan om medlemskap i UNOY åt Yuva. UNOY är ett nätverk för ungdomsorganisationer som arbetar för fred där de kan utbyta erfarenheter och kunskaper av olika slag. Verkar som en bra grej, men jag kan inte riktigt fylla i ansökan eftersom Yuva inte ger mig den information som jag behöver. Men jag har den här veckan på mig så jag hoppas Rena eller Pervana svarar på mitt mejl.
Annars är väl den stora grejen för mig här i Azerbajdzjan att jag fick mitt VISA-kort spärrat och därför lever på pengar lånade av Hanna. Någon hade skimmat mitt kort eller nåt sånt och tagit ut pengar på det i Jordanien. Nordea märkte dock det innan mig och spärrade mitt kort. För att få ett nytt skickat till mig behövde jag ju en adress här i Baku, och jag litar inte på att skicka viktiga grejer till adressen vi bor på. Så jag fick låna Razis adress. Efter ett par dagar så ringde äntligen DHL och berättade att mitt kort kommit och att jag kunde hämta upp försändelsen på deras kontor. Efter en del letande lyckades jag ta mig ut till deras kontor, tillbaka in i stan, in på ett internetcafé och ringde Nordea på Skype för att få min kod uppläst. Efter det stacka jag och Hanna iväg på ett möte och sedan la jag mina sista kontanter på en kaffe på ett trevligt kafé. På vägen tillbaka skulle jag ta ut pengar vid tunnelbanan men då funkade inte koden! Fel kod sa maskinen. Jag som var så säker på att det var den koden jag fått tidigare på dagen. Så jag tog mig tillbaka till internetcafét, ringde Nordea och bad om koden på nytt. Men då hade de slängt den och fick istället beställa en påminnelse på koden. Vilken skulle komma på tisdag! Så jag har fortfarande inte kunnat ta ut några pengar och så fort jag behöver något får jag låna av Hanna. så det var skönt att vi inte gjorde av med några pengar i helgen, det var bara resan hem från Lahic som Hanna fick betala åt mig. Så imorgon hoppas jag på att få rätt kod.
Nu ska vi nog ta oss en glass. Ikväll kommer Evelina och hälsar på från Sverige. Det ska bli trevligt.
onsdag 28 juli 2010
Youth center
Vi har inget kontor i tva veckor nu. detta pa grund av att yuva lanat ut kontoret till nagon annan organisation, om vi forstatt det ratt. Inget kontor betyder aven inget internet for var del. Vi kunde inte skaffa internet hemma eftersom vi delar vart telefonnummer med nagon annan. Om vi far var hyresvardinna att skaffa ett nytt nummer ska det funka, men jag har hort det ryktas om att ett nytt nummer kan vara fasligt dyrt. Sa det far val bli elcell-internet, men det ar dyrt det... Men man vill ju garna ha internet hemma sa man ska prata med familj och vanner pa skype pa kvallarna och sa. Men idag sitter vi pa youth center och lanar deras datorer och internet. Man de har sparrat facebook pa datorerna vi far anvanda. Det funkar pa en dator men den ska deras personal anvanda sa vi fick snallt flytta pa oss. Typiskt.
For er som inte redan vet sa skaffade vi katter i fredags. Bulbul och Geidar (eller Heidar) heter de och de ska skramma ivag rattorna fran var lagenhet. De ar sota och snalla sma flickkatter, men ibland vacker Bulbul mig och Ieva genom att bita oss i vara nasor.
Ikvall ar jag och Hanna bjudna pa middag hemma hos Vibeke, tillsammans med Mona. Det ska bli mycket trevligt.
For er som inte redan vet sa skaffade vi katter i fredags. Bulbul och Geidar (eller Heidar) heter de och de ska skramma ivag rattorna fran var lagenhet. De ar sota och snalla sma flickkatter, men ibland vacker Bulbul mig och Ieva genom att bita oss i vara nasor.
Ikvall ar jag och Hanna bjudna pa middag hemma hos Vibeke, tillsammans med Mona. Det ska bli mycket trevligt.
torsdag 22 juli 2010
Regn
Idag stannade jag hemma från kontoret på morgonen för att Hanna skulle kunna skypa med sin pojkvän ifred. Det var rätt skönt att vara hemma lite, men jag måste faktiskt påpeka att jag var rätt effektiv ändå. Jag klistrade upp kvitton och pillade med bokföringen i Excell till exempel. Jag känner att jag har rätt bra koll på min bokföring, förhoppningsvis kommer den bli godkänd när vi kommer hem i januari så jag slipper betala tillbaka några pengar. Hittills tycker jag att jag hållit mig rätt bra till budgeten, känns som jag kommer få pengar över varje månad. Om jag lyckas med det här i Baku undrar jag hur mycket pengar inte Klara borde få över! De i Georgien kan ju lugnt leva lyxliv trots att de får 500 mindre än oss i månaden, allt där är ju så billigt medan priserna här är som i Sverige ungefär. Men jag har ju tänkt rätt mycket på att inte göra av med så mycket pengar, om jag slutade tänka skulle jag enkelt överskrida budgeten. Och jag måste bli bättre på att komma ihåg att be om kvitto! Men på många ställen går inte kvitton att få, som på till exempel den lilla affären och bageriet alldeles bredvid där vi bor. Då blir det till att skriva egna kvitton. Känns som jag bara köper ägg, bröd, tomater och aubergin när jag handlar. Men det är ju god mat det.
Jag förde även över lite bilder från Georgien från min dator till ett usb-minne när jag var hemma. Dessa ska läggas upp på facebook och några kommer här på bloggen och ytterligare några ska skickas till Kvinna till kvinna för att kanske komma på hemsidan till en text om sommarskolan. Jag tvättade också. Precis när jag satte på tvättmaskinen började det regna så jag blev lite orolig att jag inte skulle kunna hänga ut kläderna, men det var ett snabbt övergående regn. Regn är inte något man ser mycket av här i Baku. Som vanligt krånglade centrifugeringen på maskinen, man har tur de gånger den funkar utan problem. Men efter lite pill brukar det gå att lösa.
Igår så träffade vi tjejerna som var med till Batumi plus några till. Vi sågs på kontoret och pratade lite om vad vi har för idéer om aktiviteter och om de hade några idéer eller ville vara med och hjälpa till eller så. Det var mycket trevligt även om det inte kom så jättemånga nya idéer. Vi åt glass och Ayla och Aynur hade med sig kakor och godis så nu är godisförrådet på kontoret påfyllt igen. Jag kommer vara helt sockerberoende när jag åker härifrån i januari. Det finns alltid sötsaker på kontoret och när vi är där hela dagarna kan jag inte låta bli att äta av dom hela tiden. Rund som en boll kommer jag bli av allt godis och bröd jag äter här.
Vi har haft en couchsurfare här ett par dagar. En kille från Kanada som pluggar i Uppsala. Han kom till oss i helgen för Abbas hade sagt att det var en svensk couchsurfare på väg till Baku. Nåja, svensk var han ju inte men det brukar ju vara kul med couchsurfare. Han sa inte hur länge han skulle stanna så vi antog en natt eller två. Men han är fortfarande kvar. Ikväll sticker han dock, han ska ta flyget till Kazakstan. Jag vet inte vad det var med honom, men han irriterade mig på något sätt. Hans sätt att vara liksom. Och så har han haft mina nycklar så det ska bli lite skönt att han åker så jag får tillbaka dom. När han packade sin väska igår hade Ieva sett något i hans väska som såg ut som kärlet vi brukar koka tevatten i och när hon imorse skulle koka vatten fanns den mycket riktigt inte i köket. Så hon plockade tillbaka den från hans väska. Sån konstig grej. Ska man sno något hemma hos folk man bor hos, varför tar man en sån sak? Jag blir irriterad. Även min enda bok på engelska är borta, men den har antagligen Vladic tagit med sig till Georgien så den tror jag inte är snodd. Om inte Vladic har den misstänker jag direkt couchsurfaren och då kommer jag bli så jävla arg. Men ikväll sticker han som sagt. Och ikväll får vi även två nya vänner här i lägenheten; två katter som Ieva ska ta hem. Förhoppningsvis har de någon effekt mot råttorna. Man kan ju alltid prova i alla fall. Och jag gillar ju katter så jag blir glad.
Vill bara avsluta med att nämna att jag drömde en så bra dröm i natt. Den var så fin och fick mig att tro att det kan bli riktigt fint att komma hem igen i januari, utan att för det ge mig någon hemlängtan. Snarare att det som är nu är bra och det kommer även bli bra att komma hem.
Jag förde även över lite bilder från Georgien från min dator till ett usb-minne när jag var hemma. Dessa ska läggas upp på facebook och några kommer här på bloggen och ytterligare några ska skickas till Kvinna till kvinna för att kanske komma på hemsidan till en text om sommarskolan. Jag tvättade också. Precis när jag satte på tvättmaskinen började det regna så jag blev lite orolig att jag inte skulle kunna hänga ut kläderna, men det var ett snabbt övergående regn. Regn är inte något man ser mycket av här i Baku. Som vanligt krånglade centrifugeringen på maskinen, man har tur de gånger den funkar utan problem. Men efter lite pill brukar det gå att lösa.
Igår så träffade vi tjejerna som var med till Batumi plus några till. Vi sågs på kontoret och pratade lite om vad vi har för idéer om aktiviteter och om de hade några idéer eller ville vara med och hjälpa till eller så. Det var mycket trevligt även om det inte kom så jättemånga nya idéer. Vi åt glass och Ayla och Aynur hade med sig kakor och godis så nu är godisförrådet på kontoret påfyllt igen. Jag kommer vara helt sockerberoende när jag åker härifrån i januari. Det finns alltid sötsaker på kontoret och när vi är där hela dagarna kan jag inte låta bli att äta av dom hela tiden. Rund som en boll kommer jag bli av allt godis och bröd jag äter här.
Vi har haft en couchsurfare här ett par dagar. En kille från Kanada som pluggar i Uppsala. Han kom till oss i helgen för Abbas hade sagt att det var en svensk couchsurfare på väg till Baku. Nåja, svensk var han ju inte men det brukar ju vara kul med couchsurfare. Han sa inte hur länge han skulle stanna så vi antog en natt eller två. Men han är fortfarande kvar. Ikväll sticker han dock, han ska ta flyget till Kazakstan. Jag vet inte vad det var med honom, men han irriterade mig på något sätt. Hans sätt att vara liksom. Och så har han haft mina nycklar så det ska bli lite skönt att han åker så jag får tillbaka dom. När han packade sin väska igår hade Ieva sett något i hans väska som såg ut som kärlet vi brukar koka tevatten i och när hon imorse skulle koka vatten fanns den mycket riktigt inte i köket. Så hon plockade tillbaka den från hans väska. Sån konstig grej. Ska man sno något hemma hos folk man bor hos, varför tar man en sån sak? Jag blir irriterad. Även min enda bok på engelska är borta, men den har antagligen Vladic tagit med sig till Georgien så den tror jag inte är snodd. Om inte Vladic har den misstänker jag direkt couchsurfaren och då kommer jag bli så jävla arg. Men ikväll sticker han som sagt. Och ikväll får vi även två nya vänner här i lägenheten; två katter som Ieva ska ta hem. Förhoppningsvis har de någon effekt mot råttorna. Man kan ju alltid prova i alla fall. Och jag gillar ju katter så jag blir glad.
Vill bara avsluta med att nämna att jag drömde en så bra dröm i natt. Den var så fin och fick mig att tro att det kan bli riktigt fint att komma hem igen i januari, utan att för det ge mig någon hemlängtan. Snarare att det som är nu är bra och det kommer även bli bra att komma hem.
torsdag 15 juli 2010
Rat wars
Kan det vara så att vi har vunnit kampen mot råttorna? Antagligen inte, men de två senaste nätterna har vi inte sett några spår av att de har varit ute i lägenheten. Så man kan ju alltid hoppas. Med råttorna borta är det bara холодильник и стиральных машин kvar att fixa, sen har vi den bästa lägenheten!
Igår kväll var vi hemma hos Line som har arbetat på den norska ambassaden för hon skulle flytta hem och hade en liten hej då-träff med vin och vänner. Det var trevligt och roligt att få träffa folk. Vi fick träffa Mona som ska ta över efter Line på ambassaden och hon verkade mycket trevlig.
I tisdags var vi på en workshop tillsammans med aktiva medlemmar från Yuva. Det var skoj att få träffa lite folk och workshopen, som handlade om logframe, var intressant. Det skulle vara en till workshop dagen efter tillsammans med andra organisationer men eftersom den skulle vara på ryska valde vi att inte gå. Jag satt hemma med datorn och planerade lite diskussionsgrupper istället.
Nu ska jag fundera lite på om jag ska ta en till kaka från kylskåpet och vad jag ska göra sen. Det kommer bilder från Georgien så fort jag kommer ihåg att ta med mig kameran.
Igår kväll var vi hemma hos Line som har arbetat på den norska ambassaden för hon skulle flytta hem och hade en liten hej då-träff med vin och vänner. Det var trevligt och roligt att få träffa folk. Vi fick träffa Mona som ska ta över efter Line på ambassaden och hon verkade mycket trevlig.
I tisdags var vi på en workshop tillsammans med aktiva medlemmar från Yuva. Det var skoj att få träffa lite folk och workshopen, som handlade om logframe, var intressant. Det skulle vara en till workshop dagen efter tillsammans med andra organisationer men eftersom den skulle vara på ryska valde vi att inte gå. Jag satt hemma med datorn och planerade lite diskussionsgrupper istället.
Nu ska jag fundera lite på om jag ska ta en till kaka från kylskåpet och vad jag ska göra sen. Det kommer bilder från Georgien så fort jag kommer ihåg att ta med mig kameran.
tisdag 13 juli 2010
Summer school, summer camp, kylskåp och råttor
Förra veckan åkte jag och Hanna till Georgien, som ni kanske läste i senaste blogginlägget. Efter några dagar i ett väldigt varmt Tbiisi tog vi nattåget till Batumi för att vara med ett par dagar på Feminist Summer School. Det var en veckas utbildning för unga tjejer från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Vi hade fått höra att hotellet skulle kosta 50 dollar per natt så vi bestämde oss för att bara stanna två dagar. När vi sen checkade ut fick vi dock veta att det var helt onödigt eftersom Kvinna till kvinna betalade hotellet för oss så vi skulle ha kunnat stanna ett par dagar till eller hela veckan.
Sommarskolan var på ett hotell en bit utanför Batumi. Varje dag hölls ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med lunch emellan. När vi kom var dock eftermiddagen ledig och vi åkte och kollade på någon ruin och sedan åkte vi in till Batumi och badade och åt adjarisk khachapuri (sån med ett ägg i mitten). Det var en trevlig dag och roligt att få lära känna tjejerna lite. De var verkligen coola allihopa och jag hoppas jag får träffa dom igen!
Efter två dagar på sommarskolan tog Hanna och jag en marschrutka till Zugdidi och hälsade på Klara och Micke. Det var så najs att få träffa Klara igen! De har det inte jättebra där på Gaenati men som tur är finns Mizani, en ung organisation som jobbar med IDP:s, som de kan få jobba lite med. Jag tyckte att det kändes som att Mizani mer bryr sig om vad de gör och verkligen vill uppnå något medan Gaenati bara rullar på som de brukar i ganska bekväma gamla hjulspår och inte riktigt bryr sig om att uppnå eller förändra något.
I övrigt så verkar Zugdidi inte så trevligt. Som Vladic sa till oss innan vi åkte; det är en väldigt olycklig stad. Och tråkig. Finns inte så mycket att göra. Och stämningen känns mycket mer osäker än i Baku. Zugdidi är inte ett ställe där man går en själv om kvällen direkt.
Klara och Micke hade fullt upp med sitt Kid Csmp Fun när vi var där så vi var med på lägret. Det var för ungdomar mellan 14 och 16 eller nåt sånt och när vi hälsade på gjorde de mumier, spelade brännboll och fotboll. Ganska trevliga ungar, men de kunde ju aldrig hålla tyst. Jag skulle inte klara av att jobba med dem i två veckor så jag är ganska imponerad av Klara och Micke.
När vi varit i Zugdidi ett par dagar tog vi nattåget tillbaka till Tbilisi. Där gjorde vi inte så mycket alls, vi tog en kaffe på Caliban's coffee och köpte handdukar på marknaden och sen var det nästan dags att hoppa på det fjärde nattåget på en vecka och åka tillbaka till Baku. Innan vi åkte skulle vi dock handla lite mat att ta med oss. Och vilka springer vi på på affären om inte Karina och Revaz! Vad förvånad jag blev, man förväntar sig ju inte riktigt att springa på sin gamla lärare i Tbilisi. Jag hade tänkt att jag skulle höra av mig till henne innnan jag och Hanna åkte dit, men jag glömde liksom bort det, vilke var väldigt dumt! Hade vi vetat att de var där skulle vi ju kunna ha setts! Men jaja, nu skulle ju vi till vårt tåg så vi fick säga hej då och handla klart. Men hon sa att hon och Märta-Lisa kommer till Baku i höst. Det ska bli roligt, då får jag och Hanna visa dom stan lite.
Nattåget till Baku var alltså det fjärde på en vecka. Första klass alla gångerna, man vill ju få en kupé där man kan andas litegrann i alla fall. Tåget mellan Georgien och Azerbajdzjan (och åt andra hållet också) står still några timmar på varje sida gränsen när alla pass ska kollas och tåget gås igenom. När tåget står still funkar inte luftkonditioneringen och det blir olidigt varmt inne i tåget. När vi var på den georgiska sidan gränsen kollade passkontrollanten i mitt pass och sa att mitt visum inte var giltigt så jag skulle inte kunna ta mig in i Azerbajdzjan. Han sa att de bara var ett single entry visum och att jag redan åkt in en gång. Jag försökte vara så trevlig som möjligt när jag pekade på att det faktiskt stod double under number of entries. Han trodde dock inte på mig och sa att Georgien inte har några problem med att jag åker ut ur landet men att jag skulle få problem på andra sidan gränsen. Jag var ju väldigt säker på att jag hade dubble inresor på mitt visum men vi kunde inte låta bli att bli oroliga. Man vet ju aldrig med Azerbajdzjan, och vi hade fått höra om när Evelina, som var praktikant här tidigare, blev fast vid gränsen för de sa att hon inte hade fler inresor på sitt visum. Så vi satt på helspänn i den svettiga kupén och när vi äntligen åkte över gränsen och stannade vid den azeriska kontrollen var jag rätt nervös. En man i kamouflagekläder tog mitt pass, kollade på mitt visum, kollade på fotosidan, kollade på mig. Han sa ingenting. Inte ens om mitt armeniska visum. Sen tog han Hannas pass och kollade lite snabbt sen gick han iväg. Vi var chockade, inte kunde det väl gå sådär lätt? Han kommer nog tillbaka tänkte jag, de måste ju i alla fall trakassera mig lite för mitt armeniska visum. Men han kom inte. Däremot kom tullpersonalen och kollade in i kupén. De var väldigt trevliga och glada och skojade lite. Efter ett tag fick vi tillbaka våra pass och tåget rullade vidare. Inga problem alls, den azeriska sidan var till och med trevligare och mer effektiva än gen georgiska. Det hade vi inte väntat oss och jag var på bra humör.
Sen kom vi hem till vår lägenhet med Ieva, Vladic och en hungrig råtta. Så sedan vi kom hem har tiden ägnats åt att smida planer om hur man ska döda råttorna och att leta efter en gubbe att laga kylskåpet. Kylskåpet verkar funka nu, men med råttorna är det lite värre. Vi har lagt ut gift, hoppas de äter och dör.
Sommarskolan var på ett hotell en bit utanför Batumi. Varje dag hölls ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med lunch emellan. När vi kom var dock eftermiddagen ledig och vi åkte och kollade på någon ruin och sedan åkte vi in till Batumi och badade och åt adjarisk khachapuri (sån med ett ägg i mitten). Det var en trevlig dag och roligt att få lära känna tjejerna lite. De var verkligen coola allihopa och jag hoppas jag får träffa dom igen!
Efter två dagar på sommarskolan tog Hanna och jag en marschrutka till Zugdidi och hälsade på Klara och Micke. Det var så najs att få träffa Klara igen! De har det inte jättebra där på Gaenati men som tur är finns Mizani, en ung organisation som jobbar med IDP:s, som de kan få jobba lite med. Jag tyckte att det kändes som att Mizani mer bryr sig om vad de gör och verkligen vill uppnå något medan Gaenati bara rullar på som de brukar i ganska bekväma gamla hjulspår och inte riktigt bryr sig om att uppnå eller förändra något.
I övrigt så verkar Zugdidi inte så trevligt. Som Vladic sa till oss innan vi åkte; det är en väldigt olycklig stad. Och tråkig. Finns inte så mycket att göra. Och stämningen känns mycket mer osäker än i Baku. Zugdidi är inte ett ställe där man går en själv om kvällen direkt.
Klara och Micke hade fullt upp med sitt Kid Csmp Fun när vi var där så vi var med på lägret. Det var för ungdomar mellan 14 och 16 eller nåt sånt och när vi hälsade på gjorde de mumier, spelade brännboll och fotboll. Ganska trevliga ungar, men de kunde ju aldrig hålla tyst. Jag skulle inte klara av att jobba med dem i två veckor så jag är ganska imponerad av Klara och Micke.
När vi varit i Zugdidi ett par dagar tog vi nattåget tillbaka till Tbilisi. Där gjorde vi inte så mycket alls, vi tog en kaffe på Caliban's coffee och köpte handdukar på marknaden och sen var det nästan dags att hoppa på det fjärde nattåget på en vecka och åka tillbaka till Baku. Innan vi åkte skulle vi dock handla lite mat att ta med oss. Och vilka springer vi på på affären om inte Karina och Revaz! Vad förvånad jag blev, man förväntar sig ju inte riktigt att springa på sin gamla lärare i Tbilisi. Jag hade tänkt att jag skulle höra av mig till henne innnan jag och Hanna åkte dit, men jag glömde liksom bort det, vilke var väldigt dumt! Hade vi vetat att de var där skulle vi ju kunna ha setts! Men jaja, nu skulle ju vi till vårt tåg så vi fick säga hej då och handla klart. Men hon sa att hon och Märta-Lisa kommer till Baku i höst. Det ska bli roligt, då får jag och Hanna visa dom stan lite.
Nattåget till Baku var alltså det fjärde på en vecka. Första klass alla gångerna, man vill ju få en kupé där man kan andas litegrann i alla fall. Tåget mellan Georgien och Azerbajdzjan (och åt andra hållet också) står still några timmar på varje sida gränsen när alla pass ska kollas och tåget gås igenom. När tåget står still funkar inte luftkonditioneringen och det blir olidigt varmt inne i tåget. När vi var på den georgiska sidan gränsen kollade passkontrollanten i mitt pass och sa att mitt visum inte var giltigt så jag skulle inte kunna ta mig in i Azerbajdzjan. Han sa att de bara var ett single entry visum och att jag redan åkt in en gång. Jag försökte vara så trevlig som möjligt när jag pekade på att det faktiskt stod double under number of entries. Han trodde dock inte på mig och sa att Georgien inte har några problem med att jag åker ut ur landet men att jag skulle få problem på andra sidan gränsen. Jag var ju väldigt säker på att jag hade dubble inresor på mitt visum men vi kunde inte låta bli att bli oroliga. Man vet ju aldrig med Azerbajdzjan, och vi hade fått höra om när Evelina, som var praktikant här tidigare, blev fast vid gränsen för de sa att hon inte hade fler inresor på sitt visum. Så vi satt på helspänn i den svettiga kupén och när vi äntligen åkte över gränsen och stannade vid den azeriska kontrollen var jag rätt nervös. En man i kamouflagekläder tog mitt pass, kollade på mitt visum, kollade på fotosidan, kollade på mig. Han sa ingenting. Inte ens om mitt armeniska visum. Sen tog han Hannas pass och kollade lite snabbt sen gick han iväg. Vi var chockade, inte kunde det väl gå sådär lätt? Han kommer nog tillbaka tänkte jag, de måste ju i alla fall trakassera mig lite för mitt armeniska visum. Men han kom inte. Däremot kom tullpersonalen och kollade in i kupén. De var väldigt trevliga och glada och skojade lite. Efter ett tag fick vi tillbaka våra pass och tåget rullade vidare. Inga problem alls, den azeriska sidan var till och med trevligare och mer effektiva än gen georgiska. Det hade vi inte väntat oss och jag var på bra humör.
Sen kom vi hem till vår lägenhet med Ieva, Vladic och en hungrig råtta. Så sedan vi kom hem har tiden ägnats åt att smida planer om hur man ska döda råttorna och att leta efter en gubbe att laga kylskåpet. Kylskåpet verkar funka nu, men med råttorna är det lite värre. Vi har lagt ut gift, hoppas de äter och dör.
söndag 4 juli 2010
Biljettinkop och shopping
Idag lyckades jag kopa tva tagbiljetter till Batumi. Pa ryska. Bra gjort av mig. Jag har aven druckit kvas och islatte och kopt lite grejer. Passade pa och kopte lakan eftersom de har i Tbilisi kostar mindre an en tredjedel av de billigaste i Baku. Kopte aven en klanning, en bok pa engelska och en gammal filmaffisch fran sovjettiden. Man maste ju passa pa, i Baku har man ju inte rad att kopa nagot och bocker pa engelska finns det inte gott om dar. Dead souls var det jag kopte, kommer nog bli bra lasning. En annan bok som Hanna precis gjorde mig uppmarksam pa ar boken Artush och Zaur som ar en karlekshistoria mellan en azerisk och en armenisk man. Later valdigt intressant och finns att kopa pa bokaffaren Ali och Nino i Baku, men dock pa azeriska sa jag kommer inte kunna lasa den... Kanns synd.
Jag upptackte aven idag att Rysslands president Medvedev twittrar. Mycket intressant.
Imorgon har vi en dag till i Tbilisi innan vi satter oss pa nattaget till Batumi. Lite svart att veta vad man ska ta sig for har om dagarna, det ar sa varmt sa man ar inte sa sugen pa att ta sig upp till botaniska tradgarden eller till den stora kyrkan eller andra sevardheter. Far se vad vi hittar pa. Vi har redan kopt bocker pa Prospero's books och tagit en kaffe pa Caliban's coffee. De har utokat cafeet sa nu kan man aven sitta inne. Mycket trevligt.
Jag upptackte aven idag att Rysslands president Medvedev twittrar. Mycket intressant.
Imorgon har vi en dag till i Tbilisi innan vi satter oss pa nattaget till Batumi. Lite svart att veta vad man ska ta sig for har om dagarna, det ar sa varmt sa man ar inte sa sugen pa att ta sig upp till botaniska tradgarden eller till den stora kyrkan eller andra sevardheter. Far se vad vi hittar pa. Vi har redan kopt bocker pa Prospero's books och tagit en kaffe pa Caliban's coffee. De har utokat cafeet sa nu kan man aven sitta inne. Mycket trevligt.
lördag 3 juli 2010
Tbilisi
Jag ar i Georgien, i Tbilisi. Sitter pa Kvinna till kvinnas kontor, vi ska fa sova har vilket ar mycket trevligt eftersom det ar ett valdigt bra och fint kontor. Vi ar i Georgien for att vi i veckan ska halsa pa pa den feministiska sommarskolan i Batumi. Kan bli roligt tror jag. Igar kvall satte vi oss pa taget fran Baku tillsammans med sju tjejer fran Azerbajdzjan, inklusive Rena och Aynur, som ska till skommarskolan. Det var en valdigt trevlig resa i tag fran gamla DDR. Jag sov faktiskt valdigt bra. Det var nog en bra ide att ta den dyrare kupen.
Idag borjade vi dagen med att fa vara pass kontrollerade bade pa den azeriska och den georgiska sidan gransen. Nar det var avklarat efter nagra timmar rullade vi sakta men sakert in mot Tbilisi. Har har vi mest knatat omkring. Det mesta ser ut som jag minns det, det har inte hant jattmycket pa tva ar. Men manga fler skyltar finns pa engelska numera, vilket kan vara valdigt praktiskt da det georgiska alfabetet kan vara svart att lasa. Vi lyckades dock bestalla och klamma i oss en khachapuri med borjomivatten till i parken. Dock orkade vi inte hal khachapurin och gav de sista bitarna till en liten kille som lekte i fontanen.
En sak som dock forandrats sen jag var har sist ar att det numera finns ett flashigt SAS Radisson hotell pa Rustaveli.
Nar jag var har for tva ar sedan sag det lite mer ut sahar
Man holl da pa att renovera det sa att det skulle fungera som ett hotell igen. Tidigare hade man namligen latit internflyktingar fran Abchazien bo dar. Det var under sovjettiden ett femstjarningt hotell och nar flyktingarna flyttades in dar vid 1992/93 sades det att det har var en tillfallig losning. Forst efter mer an tio ar flyttades familjerna ut. Vissa fick pengar nog att kopa sig en lagenhet, andra lamnades vind for vag. Manniskor levde alltsa i ett gammalt nerganget hotell mitt pa stadens huvudgata i mer an tio ar.
Nu ar det alltsa ett hotell igen med lyxiga rum for EU-folk och andra som kan tankas vilja besoka Tbilisi att bo i.
Ikvall har jag tagit mig en ol och atit lite chips pa balkongen har pa Kvinna till kvinnas kontor. Nu ska jag nog forsoka sova sa jag ar pigg och glad och talmodig imorgon nar jag ska forsoka kopa tva tagbiljetter till Batumi.
Idag borjade vi dagen med att fa vara pass kontrollerade bade pa den azeriska och den georgiska sidan gransen. Nar det var avklarat efter nagra timmar rullade vi sakta men sakert in mot Tbilisi. Har har vi mest knatat omkring. Det mesta ser ut som jag minns det, det har inte hant jattmycket pa tva ar. Men manga fler skyltar finns pa engelska numera, vilket kan vara valdigt praktiskt da det georgiska alfabetet kan vara svart att lasa. Vi lyckades dock bestalla och klamma i oss en khachapuri med borjomivatten till i parken. Dock orkade vi inte hal khachapurin och gav de sista bitarna till en liten kille som lekte i fontanen.
En sak som dock forandrats sen jag var har sist ar att det numera finns ett flashigt SAS Radisson hotell pa Rustaveli.
Nar jag var har for tva ar sedan sag det lite mer ut sahar
Man holl da pa att renovera det sa att det skulle fungera som ett hotell igen. Tidigare hade man namligen latit internflyktingar fran Abchazien bo dar. Det var under sovjettiden ett femstjarningt hotell och nar flyktingarna flyttades in dar vid 1992/93 sades det att det har var en tillfallig losning. Forst efter mer an tio ar flyttades familjerna ut. Vissa fick pengar nog att kopa sig en lagenhet, andra lamnades vind for vag. Manniskor levde alltsa i ett gammalt nerganget hotell mitt pa stadens huvudgata i mer an tio ar.
Nu ar det alltsa ett hotell igen med lyxiga rum for EU-folk och andra som kan tankas vilja besoka Tbilisi att bo i.
Ikvall har jag tagit mig en ol och atit lite chips pa balkongen har pa Kvinna till kvinnas kontor. Nu ska jag nog forsoka sova sa jag ar pigg och glad och talmodig imorgon nar jag ska forsoka kopa tva tagbiljetter till Batumi.
onsdag 30 juni 2010
Internet men inget kylskåp på Vidadigatan 70
Hej hej
Nu har jag flyttat. Jag har lämnat tryggheten hos Camala och flyttat in i en sliten och varm lägenhet på vidadigatan här i Baku. Så det positiva är att numera har jag internet hemma (och mycket lägre hyra). Det negativa är att kylskåpet inte funkar. Men det är såklart något vi sak försöka göra nåt åt så fort som möjligt. Imorgon kväll ska vi träffa hon som äger lägenheten och snacka lite hyra och sånt och hon har kanske koll på vad man sak göra med kylskåpet. Annars sitter det en liten lapp här med ett telefonnummer till nån som utför service på tvättmaskiner och kylskåp och liknande så man kanske borde ringa honom. Låta någon som kan azeriska eller bättre ryska än mig att sköta det. Men löst kommer det nog bli i alla fall.
Annars är väl allt som vanligt här i Baku. Vi sitter ensamma på kontoret om dagarna och gör lite grejer. Igår pratade jag med Olle på Skype om bokföringen och så har jag pillat lite med den idag också. Det var roligt att se Olle och Gustav där i Uganda. Vi får ha ett skypeparty hela klassen någon gång. Klassfest över internet.
Igår lyckades jag för första gången bli lite bränd i solen. Inte så farligt, bara lite röd om axlarna. Vi var ute i solen vid två på dagen, vilket jag brukar undvika vanligtvis, så då tog det väl rätt rejält. Vi satt i en park och träffade Aysel, en jättecool azerisk tjej som bland annat jobbade med Y-Peer, en organisation som utbildar om HIV/AIDS. Det var verkligen roligt att träffa henne och höra vad de gör för nåt! Hon jobbade även med Azerbajdzjans FN-förbund och hade varit i Sverige och hälsat på. Mycket cool tjej, som stod upp mot sin familj när de inte ville låta henne åka till Georgien när hon skulle utomlands första gången.
Senare på dan hängde jag lite med Anar, även det i solen så det bidrog nog till mina röda axlar. Han är snäll och jag tänkte utnyttja honom till att lära mig lite bättre ryska. Han berättade när vi var vid Bulevar att ibland kommer poliserna och säger till och småbråkar med par som sitter och pussas på bänkarna i parken. Vilket skitland.
Nu har jag flyttat. Jag har lämnat tryggheten hos Camala och flyttat in i en sliten och varm lägenhet på vidadigatan här i Baku. Så det positiva är att numera har jag internet hemma (och mycket lägre hyra). Det negativa är att kylskåpet inte funkar. Men det är såklart något vi sak försöka göra nåt åt så fort som möjligt. Imorgon kväll ska vi träffa hon som äger lägenheten och snacka lite hyra och sånt och hon har kanske koll på vad man sak göra med kylskåpet. Annars sitter det en liten lapp här med ett telefonnummer till nån som utför service på tvättmaskiner och kylskåp och liknande så man kanske borde ringa honom. Låta någon som kan azeriska eller bättre ryska än mig att sköta det. Men löst kommer det nog bli i alla fall.
Annars är väl allt som vanligt här i Baku. Vi sitter ensamma på kontoret om dagarna och gör lite grejer. Igår pratade jag med Olle på Skype om bokföringen och så har jag pillat lite med den idag också. Det var roligt att se Olle och Gustav där i Uganda. Vi får ha ett skypeparty hela klassen någon gång. Klassfest över internet.
Igår lyckades jag för första gången bli lite bränd i solen. Inte så farligt, bara lite röd om axlarna. Vi var ute i solen vid två på dagen, vilket jag brukar undvika vanligtvis, så då tog det väl rätt rejält. Vi satt i en park och träffade Aysel, en jättecool azerisk tjej som bland annat jobbade med Y-Peer, en organisation som utbildar om HIV/AIDS. Det var verkligen roligt att träffa henne och höra vad de gör för nåt! Hon jobbade även med Azerbajdzjans FN-förbund och hade varit i Sverige och hälsat på. Mycket cool tjej, som stod upp mot sin familj när de inte ville låta henne åka till Georgien när hon skulle utomlands första gången.
Senare på dan hängde jag lite med Anar, även det i solen så det bidrog nog till mina röda axlar. Han är snäll och jag tänkte utnyttja honom till att lära mig lite bättre ryska. Han berättade när vi var vid Bulevar att ibland kommer poliserna och säger till och småbråkar med par som sitter och pussas på bänkarna i parken. Vilket skitland.
måndag 28 juni 2010
Bad och bilkrasch
Igår var vi ock badade! Det var riktigt skönt att få doppa sig efter två varma veckor här i Baku. För åtta manat fick man ett plastbord med stolar till att sitta vid på stranden. Det blåste skönt vid vattnet och vi hade med oss mat och öl och det var riktigt mysigt. Men på vägen dit så fick vi värsta bucklan på bilen. En kille i en annan bil prejade oss, av misstag dock, på vägen inte långt från stranden. Syntes inte ett smack på hans bil men vår blev rätt tillbucklad på ena bakdörren. Som tur var gjorde ingen sig illa eller nåt och killen i den andra bilen lovade att betala för skadorna. Vi mötte upp honom senare på kvällen och dividerade och lämnade bilen.
Men om man bortser från det så var det en riktigt bra dag igår. Vattnet var lite salt men inte värre än att man kunde simma under vattnet med öppna ögonen och fick man lite i munnen kände man att det smakade lite olja. Det var massa folk. Tyvärr hade jag inte med mig min kamera.
Midsommarafton firade vi inte så stort, vi åt jordgubbar och glass nere vid havet bara. Väldigt goda jordgubbar. I lördags hängde vi lite med Camala då bjöd hon oss på typ sill och potatis så lite midsommarstämning fick man allt.
Men om man bortser från det så var det en riktigt bra dag igår. Vattnet var lite salt men inte värre än att man kunde simma under vattnet med öppna ögonen och fick man lite i munnen kände man att det smakade lite olja. Det var massa folk. Tyvärr hade jag inte med mig min kamera.
Midsommarafton firade vi inte så stort, vi åt jordgubbar och glass nere vid havet bara. Väldigt goda jordgubbar. I lördags hängde vi lite med Camala då bjöd hon oss på typ sill och potatis så lite midsommarstämning fick man allt.
fredag 25 juni 2010
Olja
Igår kväll tog vi oss en sväng till strandpromenaden, som så många andra kvällar. Vattnet såg väldigt inbjudande ut när folk gick och strosade med fötterna i det så Hanna bestämde sig för att prova. Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag inte gjorde samma sak för oj så oljiga hennes fötter blev! Kaspiska havet är fullt av olja och Hannas stackars fötter blev svarta och klibbiga. Äckligt värre, lukten av olja och klibbighet.
På tal om olja i vattnet på jobbar Camala som jag bor hos på bp. Hon har en bp-mugg hemma.
När Hanna sen skulle försöka tvätta av fötterna med mina inhandlade våtservetter (väldigt bra att ha här) fick jag öva min ryska lite när killen bredvid oss började prata. Tyvärr var han nästan lika dålig på ryska som jag så vi förstod inte varandra jättebra kanske. Men varför tror alla här att vi är yngre än vad vi är? Afag gissade att vi var 17 och 18. Och jag har väldigt svårt att bedöma åldern på folk här också så jag har givit upp det lite.
Igår träffade vi tre personer från EVS, utan att riktigt veta varför men de var trevliga. Två av dom jobbade med IDP-barn och hade engelska- och franskalektioner för dem och tog med dem på utflykter. Verkade väldigt vettigt, bra jobb.
Annars har vi inte gjort så jättemycket. Vi är ensamma på kontoret som vanlig och Aynur och Rena är i Istanbul. I tisdags träffade vi dom som vi ska bo med. De verkar väldigt trevliga och det var massa folk hemma hos dom och åt och hade trevligt. Bland annat Vibeke som jobbar på språkuniversitetet med skandinaviska studier. Mycket trevlig och intressant kvinna.
Vi har även fått veta att vi bara ska ha ett seminarie på summer university istället för tre. Men det känns väl okej.
Nu ska jag försöka komma på vad jag ska göra idag. Tjipp och hej. Och glad midsommar!
På tal om olja i vattnet på jobbar Camala som jag bor hos på bp. Hon har en bp-mugg hemma.
När Hanna sen skulle försöka tvätta av fötterna med mina inhandlade våtservetter (väldigt bra att ha här) fick jag öva min ryska lite när killen bredvid oss började prata. Tyvärr var han nästan lika dålig på ryska som jag så vi förstod inte varandra jättebra kanske. Men varför tror alla här att vi är yngre än vad vi är? Afag gissade att vi var 17 och 18. Och jag har väldigt svårt att bedöma åldern på folk här också så jag har givit upp det lite.
Igår träffade vi tre personer från EVS, utan att riktigt veta varför men de var trevliga. Två av dom jobbade med IDP-barn och hade engelska- och franskalektioner för dem och tog med dem på utflykter. Verkade väldigt vettigt, bra jobb.
Annars har vi inte gjort så jättemycket. Vi är ensamma på kontoret som vanlig och Aynur och Rena är i Istanbul. I tisdags träffade vi dom som vi ska bo med. De verkar väldigt trevliga och det var massa folk hemma hos dom och åt och hade trevligt. Bland annat Vibeke som jobbar på språkuniversitetet med skandinaviska studier. Mycket trevlig och intressant kvinna.
Vi har även fått veta att vi bara ska ha ett seminarie på summer university istället för tre. Men det känns väl okej.
Nu ska jag försöka komma på vad jag ska göra idag. Tjipp och hej. Och glad midsommar!
tisdag 22 juni 2010
WARD
Igår så tog vi oss en sväng förbi WARD:s (Women's association for rational development) kontor och hälsade på lite. Anna som var praktikant här förra året gjorde en del av sin praktik där, och de verkar rätt sugna på att vi också ska göra det.
Det verkar som en väldigt bra organisation som gör många vettiga grejer. De har bland annat givit ut en bok om könsroller i azeriska traditioner och en bok med porträtt av olika framstående azerbajdzjanska kvinnor. De har även ett projekt för flyktingar och IDP:s där de bland annat lär dem deras rättigheter. Detta tyckte jag lät jätteintressant och hoppas verkligen att det är något man skulle kunna få vara med på litegrann! En annan otroligt bra sak de har är en mödravårdsskola. Gravida kvinnor for komma dit och lära sig allting man behöver veta om graviditet och nyfödda bebisar. De har läkare som kommer dit och pratar men bara det att de får komma och träffa andra gravida kvinnor och utbyta erfarenheter med den är otroligt viktigt! Annars blir de ofta hemma och isolerade, av många ses graviditeten som en sjukdomsperiod. Men här får de komma ut och träffa andra gravida och lära sig massa bra grejer! Jag blir så glad när jag ser projekt som detta. Det här är tredje året de har skolan och i slutet av varje år har de en bebisträff. Förra året hade det varit 16 bebisar! Tänk vilket kaos.
Leyla i mödravårdskolans rum
Det verkar som en väldigt bra organisation som gör många vettiga grejer. De har bland annat givit ut en bok om könsroller i azeriska traditioner och en bok med porträtt av olika framstående azerbajdzjanska kvinnor. De har även ett projekt för flyktingar och IDP:s där de bland annat lär dem deras rättigheter. Detta tyckte jag lät jätteintressant och hoppas verkligen att det är något man skulle kunna få vara med på litegrann! En annan otroligt bra sak de har är en mödravårdsskola. Gravida kvinnor for komma dit och lära sig allting man behöver veta om graviditet och nyfödda bebisar. De har läkare som kommer dit och pratar men bara det att de får komma och träffa andra gravida kvinnor och utbyta erfarenheter med den är otroligt viktigt! Annars blir de ofta hemma och isolerade, av många ses graviditeten som en sjukdomsperiod. Men här får de komma ut och träffa andra gravida och lära sig massa bra grejer! Jag blir så glad när jag ser projekt som detta. Det här är tredje året de har skolan och i slutet av varje år har de en bebisträff. Förra året hade det varit 16 bebisar! Tänk vilket kaos.
måndag 21 juni 2010
Livet i en gammal sovjetstat flyter på
Bor man i en gammal sovjetstat så är en sak man kan vänta sig att se på många ställen tivolin! I många av de länder jag varit i så finns det kvar gamla parker från sovjettiden med gamla slitna karuseller blandade med lite nyare modeller. Även andra grejer som riktar sig till barn är mycket större här än i Sverige, som till exempel dockteatrar.
I lördags när jag var på väg hem mötte jag Camala och hennes lille släkting. de hade varit hos optikern på dagen och hans ögon var dåliga så nu skulle han piggas upp med lite karuseller. Han fick åka ett gungande skepp och sen en eldriven liten bil medan jag och Camala satt på en bänk och pratade och tittade på folk. Det var massa små pojkar som ville åka bilarna. Till sist kom det en liten rosaklädd tjej, med rakat hår som alla andra småtjejer här, och sprang fram fort som attan till en bil och vägrade gå ur den. Sen körde hon runt ett bra tag och var så gullig och glad.
Igår var vi på picknick i botaniska trädgården tillsammans med folk från couch surfing. Det var en bra blandning mellan azerier och folk från andra länder och alla var väldigt schyssta. Det var helt enkelt en bra picknick. Vi åt massa mat och spelade maffia.
Sen gick vi till kontoret och hängde för att träffa Pervana men efter ett par timmars väntan ringde hon och sa att hon inte kunde komma. Jag har inte så mycket emot den azeriska tidsuppfattningen eller att bestämma möten i sista sekunden eller att möten kanske inte alls blir av. Jag tror jag passar in här på det sättet. Säger man klockan ett så är det lugnt om man kommer vid halv tre. Ingen stress här inte.
Och ja, jag och Aynur kollade lite på kronprinsessans bröllop. Även azerisk tv visade lite bilder från vigseln.
I lördags när jag var på väg hem mötte jag Camala och hennes lille släkting. de hade varit hos optikern på dagen och hans ögon var dåliga så nu skulle han piggas upp med lite karuseller. Han fick åka ett gungande skepp och sen en eldriven liten bil medan jag och Camala satt på en bänk och pratade och tittade på folk. Det var massa små pojkar som ville åka bilarna. Till sist kom det en liten rosaklädd tjej, med rakat hår som alla andra småtjejer här, och sprang fram fort som attan till en bil och vägrade gå ur den. Sen körde hon runt ett bra tag och var så gullig och glad.
Igår var vi på picknick i botaniska trädgården tillsammans med folk från couch surfing. Det var en bra blandning mellan azerier och folk från andra länder och alla var väldigt schyssta. Det var helt enkelt en bra picknick. Vi åt massa mat och spelade maffia.
Sen gick vi till kontoret och hängde för att träffa Pervana men efter ett par timmars väntan ringde hon och sa att hon inte kunde komma. Jag har inte så mycket emot den azeriska tidsuppfattningen eller att bestämma möten i sista sekunden eller att möten kanske inte alls blir av. Jag tror jag passar in här på det sättet. Säger man klockan ett så är det lugnt om man kommer vid halv tre. Ingen stress här inte.
Och ja, jag och Aynur kollade lite på kronprinsessans bröllop. Även azerisk tv visade lite bilder från vigseln.
lördag 19 juni 2010
Кавказская пленница
Om en halvtimme är det dags för kronprinsessans bröllop hemma i Sverige. Men jag är i Azerbajdzjan och slipper höra mer tjat om det. Det känns rätt så bra.
Det är lördag idag men vi har ändå varit en del på kontoret. Jobbade lite och pratade med Pervana om vårt boende. Hon säger att hon tycker det är okej att vi flyttar men att hon är orolig att vi ska missa den azeriska kulturen om vi bor med européer. Men det kändes lite som att hon inte alls tyckte om att vi flyttar egentligen. Men jag tror att det blir bra att vi flyttar. Jag tror inte alls vi missar så mycket kulturellt, på Pervana lät det som att vi nu bara kommer umgås med andra utlänningar. Men just det pratade jag med Aynur om igår, jag förstår inte folk som är så. Varför bo i ett land om man inte umgås med dess invånare? Självklart kommer jag umgås med azerier! Vi kommer antagligen träffa massa folk genom YUVA, Youth Center och Aynur och om jag bor med Camala eller inte tror jag inte spelar någon större roll när det gäller det. Hur mycket kultur får jag av henne egentligen? Förutom lite överbeskydderi möjligtvis. Pervana pratade om att vi måste umgås med azerier för att vara ett slags föredöme för de azeriska tjejerna och visa på att man kan vara självständig tjej. Men då menar jag att det är just vår självständighet som gör att vi gärna flyttar. Jag är inte bekväm att vara gäst hemma hos någon i sju månader, jag vill ta hand om mig själv och inte behöva någon som väntar uppe för att låsa upp dörren för mig när jag kommer hem. Jag vill känna att jag bor nånstans på riktigt under den tiden jag är här.
Det är lördag idag men vi har ändå varit en del på kontoret. Jobbade lite och pratade med Pervana om vårt boende. Hon säger att hon tycker det är okej att vi flyttar men att hon är orolig att vi ska missa den azeriska kulturen om vi bor med européer. Men det kändes lite som att hon inte alls tyckte om att vi flyttar egentligen. Men jag tror att det blir bra att vi flyttar. Jag tror inte alls vi missar så mycket kulturellt, på Pervana lät det som att vi nu bara kommer umgås med andra utlänningar. Men just det pratade jag med Aynur om igår, jag förstår inte folk som är så. Varför bo i ett land om man inte umgås med dess invånare? Självklart kommer jag umgås med azerier! Vi kommer antagligen träffa massa folk genom YUVA, Youth Center och Aynur och om jag bor med Camala eller inte tror jag inte spelar någon större roll när det gäller det. Hur mycket kultur får jag av henne egentligen? Förutom lite överbeskydderi möjligtvis. Pervana pratade om att vi måste umgås med azerier för att vara ett slags föredöme för de azeriska tjejerna och visa på att man kan vara självständig tjej. Men då menar jag att det är just vår självständighet som gör att vi gärna flyttar. Jag är inte bekväm att vara gäst hemma hos någon i sju månader, jag vill ta hand om mig själv och inte behöva någon som väntar uppe för att låsa upp dörren för mig när jag kommer hem. Jag vill känna att jag bor nånstans på riktigt under den tiden jag är här.
fredag 18 juni 2010
Bilder!
Nu har jag då äntligen tagit med mig kamerasladden till kontoret så nu kan jag lägga upp lite bilder! fick veta igår att det är förbjudet att ta bilder i tunnelbanan, men jag ska försöka smygfota lite i helgen för vissa av stationerna är väldigt fina. Stationen jag går av vi varje morgon på väg till kontoret, İçərişəhər, har en inte jättefin kopia av muren till gamla stan uppbyggd. Lite kitchig sådär. Men Nizami och 28 maj är fina med mosaiker och grejer.
Igår var en bra dag, vi var som sagt och kollade på en lägenhet. Och på eftermiddagen gick vi och fikade med Aynur och en vän till henne. Efter det gick vi på ett möte med AEGEE Bakı och pratade lite om deras sommarskola de ska ha. Medlemmar från AEGEE i andra länder kommer hit under två veckor och lär sig lite azeriska och om azerisk kultur. Hanna och jag ska antagligen hålla i lite workshops eller liknande där. Ska bli intressant. Känns bra att ha fått sin första konkreta uppgift.
Aynur och Hanna utanför Youth Center där vi träffade killarna från AEGEE
Efter mötet tog vi oss upp över Baku och gick lite i en park med utsikt över staden. Där uppe fanns människor som blev dödade 20 januari 1990 begravda. Tidigare hade människor som dog i självständighetskampen 1918 varit begravda där uppe, men när Sovjet kom byggde de en park över gravarna. Och så 1990 kom det nya gravar med nya nationella hjältar.
Utsikt över Baku
Hanna och Aynur
Min bästa vän här på kontoret.
Nu ska jag och Hanna sticka iväg och luncha med Line från norska ambassaden.
Igår var en bra dag, vi var som sagt och kollade på en lägenhet. Och på eftermiddagen gick vi och fikade med Aynur och en vän till henne. Efter det gick vi på ett möte med AEGEE Bakı och pratade lite om deras sommarskola de ska ha. Medlemmar från AEGEE i andra länder kommer hit under två veckor och lär sig lite azeriska och om azerisk kultur. Hanna och jag ska antagligen hålla i lite workshops eller liknande där. Ska bli intressant. Känns bra att ha fått sin första konkreta uppgift.
Aynur och Hanna utanför Youth Center där vi träffade killarna från AEGEE
Efter mötet tog vi oss upp över Baku och gick lite i en park med utsikt över staden. Där uppe fanns människor som blev dödade 20 januari 1990 begravda. Tidigare hade människor som dog i självständighetskampen 1918 varit begravda där uppe, men när Sovjet kom byggde de en park över gravarna. Och så 1990 kom det nya gravar med nya nationella hjältar.
Utsikt över Baku
Hanna och Aynur
Min bästa vän här på kontoret.
Nu ska jag och Hanna sticka iväg och luncha med Line från norska ambassaden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)