Förra veckan åkte jag och Hanna till Georgien, som ni kanske läste i senaste blogginlägget. Efter några dagar i ett väldigt varmt Tbiisi tog vi nattåget till Batumi för att vara med ett par dagar på Feminist Summer School. Det var en veckas utbildning för unga tjejer från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Vi hade fått höra att hotellet skulle kosta 50 dollar per natt så vi bestämde oss för att bara stanna två dagar. När vi sen checkade ut fick vi dock veta att det var helt onödigt eftersom Kvinna till kvinna betalade hotellet för oss så vi skulle ha kunnat stanna ett par dagar till eller hela veckan.
Sommarskolan var på ett hotell en bit utanför Batumi. Varje dag hölls ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass med lunch emellan. När vi kom var dock eftermiddagen ledig och vi åkte och kollade på någon ruin och sedan åkte vi in till Batumi och badade och åt adjarisk khachapuri (sån med ett ägg i mitten). Det var en trevlig dag och roligt att få lära känna tjejerna lite. De var verkligen coola allihopa och jag hoppas jag får träffa dom igen!
Efter två dagar på sommarskolan tog Hanna och jag en marschrutka till Zugdidi och hälsade på Klara och Micke. Det var så najs att få träffa Klara igen! De har det inte jättebra där på Gaenati men som tur är finns Mizani, en ung organisation som jobbar med IDP:s, som de kan få jobba lite med. Jag tyckte att det kändes som att Mizani mer bryr sig om vad de gör och verkligen vill uppnå något medan Gaenati bara rullar på som de brukar i ganska bekväma gamla hjulspår och inte riktigt bryr sig om att uppnå eller förändra något.
I övrigt så verkar Zugdidi inte så trevligt. Som Vladic sa till oss innan vi åkte; det är en väldigt olycklig stad. Och tråkig. Finns inte så mycket att göra. Och stämningen känns mycket mer osäker än i Baku. Zugdidi är inte ett ställe där man går en själv om kvällen direkt.
Klara och Micke hade fullt upp med sitt Kid Csmp Fun när vi var där så vi var med på lägret. Det var för ungdomar mellan 14 och 16 eller nåt sånt och när vi hälsade på gjorde de mumier, spelade brännboll och fotboll. Ganska trevliga ungar, men de kunde ju aldrig hålla tyst. Jag skulle inte klara av att jobba med dem i två veckor så jag är ganska imponerad av Klara och Micke.
När vi varit i Zugdidi ett par dagar tog vi nattåget tillbaka till Tbilisi. Där gjorde vi inte så mycket alls, vi tog en kaffe på Caliban's coffee och köpte handdukar på marknaden och sen var det nästan dags att hoppa på det fjärde nattåget på en vecka och åka tillbaka till Baku. Innan vi åkte skulle vi dock handla lite mat att ta med oss. Och vilka springer vi på på affären om inte Karina och Revaz! Vad förvånad jag blev, man förväntar sig ju inte riktigt att springa på sin gamla lärare i Tbilisi. Jag hade tänkt att jag skulle höra av mig till henne innnan jag och Hanna åkte dit, men jag glömde liksom bort det, vilke var väldigt dumt! Hade vi vetat att de var där skulle vi ju kunna ha setts! Men jaja, nu skulle ju vi till vårt tåg så vi fick säga hej då och handla klart. Men hon sa att hon och Märta-Lisa kommer till Baku i höst. Det ska bli roligt, då får jag och Hanna visa dom stan lite.
Nattåget till Baku var alltså det fjärde på en vecka. Första klass alla gångerna, man vill ju få en kupé där man kan andas litegrann i alla fall. Tåget mellan Georgien och Azerbajdzjan (och åt andra hållet också) står still några timmar på varje sida gränsen när alla pass ska kollas och tåget gås igenom. När tåget står still funkar inte luftkonditioneringen och det blir olidigt varmt inne i tåget. När vi var på den georgiska sidan gränsen kollade passkontrollanten i mitt pass och sa att mitt visum inte var giltigt så jag skulle inte kunna ta mig in i Azerbajdzjan. Han sa att de bara var ett single entry visum och att jag redan åkt in en gång. Jag försökte vara så trevlig som möjligt när jag pekade på att det faktiskt stod double under number of entries. Han trodde dock inte på mig och sa att Georgien inte har några problem med att jag åker ut ur landet men att jag skulle få problem på andra sidan gränsen. Jag var ju väldigt säker på att jag hade dubble inresor på mitt visum men vi kunde inte låta bli att bli oroliga. Man vet ju aldrig med Azerbajdzjan, och vi hade fått höra om när Evelina, som var praktikant här tidigare, blev fast vid gränsen för de sa att hon inte hade fler inresor på sitt visum. Så vi satt på helspänn i den svettiga kupén och när vi äntligen åkte över gränsen och stannade vid den azeriska kontrollen var jag rätt nervös. En man i kamouflagekläder tog mitt pass, kollade på mitt visum, kollade på fotosidan, kollade på mig. Han sa ingenting. Inte ens om mitt armeniska visum. Sen tog han Hannas pass och kollade lite snabbt sen gick han iväg. Vi var chockade, inte kunde det väl gå sådär lätt? Han kommer nog tillbaka tänkte jag, de måste ju i alla fall trakassera mig lite för mitt armeniska visum. Men han kom inte. Däremot kom tullpersonalen och kollade in i kupén. De var väldigt trevliga och glada och skojade lite. Efter ett tag fick vi tillbaka våra pass och tåget rullade vidare. Inga problem alls, den azeriska sidan var till och med trevligare och mer effektiva än gen georgiska. Det hade vi inte väntat oss och jag var på bra humör.
Sen kom vi hem till vår lägenhet med Ieva, Vladic och en hungrig råtta. Så sedan vi kom hem har tiden ägnats åt att smida planer om hur man ska döda råttorna och att leta efter en gubbe att laga kylskåpet. Kylskåpet verkar funka nu, men med råttorna är det lite värre. Vi har lagt ut gift, hoppas de äter och dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar