Looks like my cooking didn't help, I still don't have an azeri man to marry. But I do't mind. Now I'm waiting for autumn so I can buy chestnuts and make some wonderful plov for me and my friends.
Today, like most days the last couple of weeks, I'm sitting at the library working on my thesis. Today is my last day of producing text, in the weekend I will make it look nice and on Monday I'm handing it in! It will feel so good to be free! Then I'm going to my parents house to see my mother and sister and the best niece in the world! But in January Alma will have to start fighting for that title because then she will get a little sister! When I'm in Enköping I will go out in the forest, play with Alma, maybe cut my hair and just relax.
And on September 9 I will go to Istanbul! Will stay in Turkey for ten days, so if you are in Istanbul and want to see me you tell me! I'm looking forward to having a great time.
Life is good
fredag 19 augusti 2011
lördag 25 juni 2011
Second step towards becoming the perfect azerbaijani housewife
Today I made dovğa.
This cold soups seemed like the perfect midsummer food so yesterday I bought a ton of fresh herbs that made my kitchen smell wonderful!
As last time I found the recipe on AZ Cookbook, the perfect website with Azeri food!
I chopped the herbs
I used a lot of dill, coriander, spinach, mint and parsley together with the green part of fresh garlic.
After a while it looked like this
After it cooled off and I added salt it the taste was perfect! One of my favorite azerbaijani dishes!
I also made badımcan! I'm very allergic to walnuts so I can't eat them or even handle them in cooking. So I had to do without and made my badımcan with garlic and parsley.
I'm very sad that I can't eat the walnut version because everyone tells me it is sooooo delicious. But this is very good as well. It reminds me about days at a Georgian basement restaurant with my great friend Ieva.
Between cooking and eating I played in the park with my niece Alma.
Look, I'm both great at cooking and love children! The perfect wife.
This cold soups seemed like the perfect midsummer food so yesterday I bought a ton of fresh herbs that made my kitchen smell wonderful!
As last time I found the recipe on AZ Cookbook, the perfect website with Azeri food!
I chopped the herbs
I used a lot of dill, coriander, spinach, mint and parsley together with the green part of fresh garlic.
After a while it looked like this
After it cooled off and I added salt it the taste was perfect! One of my favorite azerbaijani dishes!
I also made badımcan! I'm very allergic to walnuts so I can't eat them or even handle them in cooking. So I had to do without and made my badımcan with garlic and parsley.
I'm very sad that I can't eat the walnut version because everyone tells me it is sooooo delicious. But this is very good as well. It reminds me about days at a Georgian basement restaurant with my great friend Ieva.
Between cooking and eating I played in the park with my niece Alma.
Look, I'm both great at cooking and love children! The perfect wife.
torsdag 23 juni 2011
Qarpız Mürəbbəsi
Today I tried my azerbaijani cooking skills for the first time. I made qarpız mürəbbəsi, watermelon rind preserves. I remember the first time I tasted it, it was at the café by fountain square in Baku called Araz. I had never heard about anything like this before, eating the watermelon rind? It sounded crazy. But it is not crazy, it is sweet and nice and heavenly! When I saw the recipe on the wonderful blog AZ Cookbook I couldn't help myself, I had to try it!
And this is the result
This is my first step towards becoming a perfect azerbaijani wife and find myself a good azerbaijani husband. So please show this great mürəbbəsi to all your male azerbaijani friends ;)
Tomorrow I will try to make dovğa
And this is the result
This is my first step towards becoming a perfect azerbaijani wife and find myself a good azerbaijani husband. So please show this great mürəbbəsi to all your male azerbaijani friends ;)
Tomorrow I will try to make dovğa
tisdag 19 april 2011
Väntan på visum
Jag är fast i Tbilisi.
Jag köpte en resa tillbaka till Kaukasus för att göra intervjuer till min C-uppsats i mänskliga rättigheter. Tanken var att göra intervjuer i Georgien och Azerbajdzjan och jag köpte en biljett till Tbilisi. Så sent som för två veckor sedan använde sig en vän till mig av en resebyrå här i Tbilisi för att få ett visum till Azerbajdzjan. Det var ett bra system som många jag känner använt sig av. Resebyrån hade ett speciellt samarbete med Azerbajdzjans ambassad och utfärdade visum på en dag utan att någon inbjudan behövdes. Eftersom det skulle vara snabbare och billigare att skaffa visum i Georgien, och enklare också då jag inte behövde ordna med en inbjudan, bestämde jag mig för att söka mitt visum här. Det var ändå för lite tid för att skicka ansökan och passet till ambassaden i Stockholm.
På vägen hit hade jag en lång mellanlandning i Warszawa. När jag satt på flygplatsen och använde internet fick jag höra från en vän att det inte längre skulle ta en dag att få visumet, utan fem. Och att det vara var öppet för ansökningar måndagar, onsdagar och fredagar. Resebyrån hade slutat ge visum och man fick nu vända sig till ambassaden. Ett par dagar mer än planerat i Tbilisi tänkte jag, det kan ju inte vara så illa.
Nu ett antal dagar senare har jag nästan givit upp hoppet om att komma in i Azerbajdzjan.
Min vän Ieva skulle få sitt svar om visum i fredags. När hon kom dit på förmiddagen sa de kom tillbaka i eftermiddag. När vi gick tillbaka på eftermiddagen fick vi höra att deras system var trasigt och de kunde inte ge några svar. Ring på måndag. Ieva ringde. Kom hit klockan ett. Klockan ett var Ieva där men ingen släppte in henne. Hon ringde igen. Ring imorgon klockan tolv. Detta kändes nästan lite lovande eftersom de normalt inte har öppet för visumärenden på tisdagar. Klockan tolv ringde Ieva. Ring igen klockan två. Klockan två ringde hon igen. Inget svar. Hon ringde igen. Ring om 10 minuter. Efter tio minuter ringde Ieva. Ring om 20 minuter. Nu har ni sagt det till mig i två veckor sa Ieva. Då la mannen på ambassaden på luren. Klockan tre ringde Ieva igen. Ring om en halvtimme.
Om hon har gjort det sista samtalet och hur det har gått har jag inte hört än men antagligen sa de åt henne att ringa igen om X antal minuter. Något svar kommer vi nog inte att få.
Beror detta på ett trasigt system på ambassaden eller är det något annat på gång? I Baku har de den senaste tiden hållits demonstrationer av oppositionen. Är Azerbajdzjan så pass rädda för dessa att de inte vågar släppa in folk i landet? Lite andra grejer har också hänt som att några EVS-volontärer fått sina projekt inställda och blivit utskickade ur landet och svenska dokumentärfilmare har arresterats och skickats hem.
Kommer jag någonsin få komma tillbaka till Vidadi och träffa Heidar och Bülbül?
Jag köpte en resa tillbaka till Kaukasus för att göra intervjuer till min C-uppsats i mänskliga rättigheter. Tanken var att göra intervjuer i Georgien och Azerbajdzjan och jag köpte en biljett till Tbilisi. Så sent som för två veckor sedan använde sig en vän till mig av en resebyrå här i Tbilisi för att få ett visum till Azerbajdzjan. Det var ett bra system som många jag känner använt sig av. Resebyrån hade ett speciellt samarbete med Azerbajdzjans ambassad och utfärdade visum på en dag utan att någon inbjudan behövdes. Eftersom det skulle vara snabbare och billigare att skaffa visum i Georgien, och enklare också då jag inte behövde ordna med en inbjudan, bestämde jag mig för att söka mitt visum här. Det var ändå för lite tid för att skicka ansökan och passet till ambassaden i Stockholm.
På vägen hit hade jag en lång mellanlandning i Warszawa. När jag satt på flygplatsen och använde internet fick jag höra från en vän att det inte längre skulle ta en dag att få visumet, utan fem. Och att det vara var öppet för ansökningar måndagar, onsdagar och fredagar. Resebyrån hade slutat ge visum och man fick nu vända sig till ambassaden. Ett par dagar mer än planerat i Tbilisi tänkte jag, det kan ju inte vara så illa.
Nu ett antal dagar senare har jag nästan givit upp hoppet om att komma in i Azerbajdzjan.
Min vän Ieva skulle få sitt svar om visum i fredags. När hon kom dit på förmiddagen sa de kom tillbaka i eftermiddag. När vi gick tillbaka på eftermiddagen fick vi höra att deras system var trasigt och de kunde inte ge några svar. Ring på måndag. Ieva ringde. Kom hit klockan ett. Klockan ett var Ieva där men ingen släppte in henne. Hon ringde igen. Ring imorgon klockan tolv. Detta kändes nästan lite lovande eftersom de normalt inte har öppet för visumärenden på tisdagar. Klockan tolv ringde Ieva. Ring igen klockan två. Klockan två ringde hon igen. Inget svar. Hon ringde igen. Ring om 10 minuter. Efter tio minuter ringde Ieva. Ring om 20 minuter. Nu har ni sagt det till mig i två veckor sa Ieva. Då la mannen på ambassaden på luren. Klockan tre ringde Ieva igen. Ring om en halvtimme.
Om hon har gjort det sista samtalet och hur det har gått har jag inte hört än men antagligen sa de åt henne att ringa igen om X antal minuter. Något svar kommer vi nog inte att få.
Beror detta på ett trasigt system på ambassaden eller är det något annat på gång? I Baku har de den senaste tiden hållits demonstrationer av oppositionen. Är Azerbajdzjan så pass rädda för dessa att de inte vågar släppa in folk i landet? Lite andra grejer har också hänt som att några EVS-volontärer fått sina projekt inställda och blivit utskickade ur landet och svenska dokumentärfilmare har arresterats och skickats hem.
Kommer jag någonsin få komma tillbaka till Vidadi och träffa Heidar och Bülbül?
måndag 21 februari 2011
Arg
Jag kollade in Libresses sida Girls1st och blev arg och vill nu proppagera för menskoppen istället!
tack för mig
tack för mig
Hemma i Sverige
Nu har jag varit hemma i Sverige i lite mer än en månad. Sista tiden blev det inte så mycket bloggande... Sista veckan innan jag åkte hem var jag i Istanbul med Elina och Klara och var lite ledig, vilket var mycket trevligt.
Hemma i Skåne igen spenderades en del tid på skolan i Tomelilla som till stor del kändes som slöseri med tid, men det var roligt att träffa folk från klassen och skolan igen.
Nu är sakrapporten och bokföringen inlämnade och det är bara slutrapporten kvar att skriva, men den skjuter jag på lite just nu.
Jag har kommit igång med pluggandet på Malmö högskola igen. Min sista termin mänskliga rättigheter, så till sommaren har jag förhoppningsvis en kandidatexamen. Men man vet ju aldrig. Just nu sitter jag och försöker skriva ett PM och det går inte alla bra. Jag passade på att bli magsjuk i helgen också, inte helt pigg just nu och det drar ju ner skrivandet en aning också.. livet är tillbaka som vanligt i Malmö igen. Förutom att Elina lämnat oss för Oslo. Jag har blivit ordförande i svenska freds lund/malmö så jag ska väl försöka bli duktigt aktiv där. Ni kan följa vårt arbete i vår blogg.
Är i Enköping för tillfället. Hälsade på Alma på hennes 2-årsdag. Hon är en stor flicka nu. Pratar mycket och frågar efter Joppe.
Jag hoppas jag får någon ordning på mitt PM... På torsdag morgon måste jag vara klar för då sätter jag mig på bussen till Arlanda och sedan vidare med flyget till Istanbul för att vara lite ledig tillsammans med Martin och hälsa på Devrim som fyller 29.
Hemma i Skåne igen spenderades en del tid på skolan i Tomelilla som till stor del kändes som slöseri med tid, men det var roligt att träffa folk från klassen och skolan igen.
Nu är sakrapporten och bokföringen inlämnade och det är bara slutrapporten kvar att skriva, men den skjuter jag på lite just nu.
Jag har kommit igång med pluggandet på Malmö högskola igen. Min sista termin mänskliga rättigheter, så till sommaren har jag förhoppningsvis en kandidatexamen. Men man vet ju aldrig. Just nu sitter jag och försöker skriva ett PM och det går inte alla bra. Jag passade på att bli magsjuk i helgen också, inte helt pigg just nu och det drar ju ner skrivandet en aning också.. livet är tillbaka som vanligt i Malmö igen. Förutom att Elina lämnat oss för Oslo. Jag har blivit ordförande i svenska freds lund/malmö så jag ska väl försöka bli duktigt aktiv där. Ni kan följa vårt arbete i vår blogg.
Är i Enköping för tillfället. Hälsade på Alma på hennes 2-årsdag. Hon är en stor flicka nu. Pratar mycket och frågar efter Joppe.
Jag hoppas jag får någon ordning på mitt PM... På torsdag morgon måste jag vara klar för då sätter jag mig på bussen till Arlanda och sedan vidare med flyget till Istanbul för att vara lite ledig tillsammans med Martin och hälsa på Devrim som fyller 29.
måndag 27 december 2010
God fortsättning
Nu har jag firat min första jul utan familjen. Skypade dock med dom från kontoret på julafton. Det var roligt att se dom och Alma var så söt och duktig och bytte blöja på Mia.
Julafton firades hemma på Vidadi küc. 70 tillsammans med amerikaner. Jag hade lagat massa julmat, vilket uppskattades av alla. Även av katterna som fick köttfärs och varsin köttbulle.
Nu är det min sista riktiga vecka i Baku. Jag sitter på WARDs kontor och jobbar lite på min text. Vet inte riktigt vad de förväntar sig av den men jag hoppas att den är okej. Tänkte försöka ha den klar till imorgon. Jag hade tänkt att komma hit på måndag och säga hej då lite men fick veta nu att de är nyårslediga då. Så det blir till att säga hej då imorgon.
Jag har än en gång påmint Pervana om ett intyg för min praktik hos Yuva, men fortfarande inget svar. Jag hoppas att jag får ett innan jag åker. Måste be Shahla här på WARD om ett också.
Tidigt på fredag morgon kommer äntligen Elina! Sen blir det nyårsfirande.
Julafton firades hemma på Vidadi küc. 70 tillsammans med amerikaner. Jag hade lagat massa julmat, vilket uppskattades av alla. Även av katterna som fick köttfärs och varsin köttbulle.
Nu är det min sista riktiga vecka i Baku. Jag sitter på WARDs kontor och jobbar lite på min text. Vet inte riktigt vad de förväntar sig av den men jag hoppas att den är okej. Tänkte försöka ha den klar till imorgon. Jag hade tänkt att komma hit på måndag och säga hej då lite men fick veta nu att de är nyårslediga då. Så det blir till att säga hej då imorgon.
Jag har än en gång påmint Pervana om ett intyg för min praktik hos Yuva, men fortfarande inget svar. Jag hoppas att jag får ett innan jag åker. Måste be Shahla här på WARD om ett också.
Tidigt på fredag morgon kommer äntligen Elina! Sen blir det nyårsfirande.
tisdag 21 december 2010
Jobba jobba jobba
Jag sitter på WARDs kontor och har arbetsuppgifter! Efter ett halvår i Azerbajdzjan med sjuka mängder dötid har jag äntligen fått något att göra. Jag har en vecka på mig att ändra texten i en projektansökan att passa som bakgrundsfakta i en sharing report om mödravårdsskolan. Inte alltför svårt men kräver ändå lite tankeverksamhet och kreativitet som jag känner var länge sedan jag använde mig av.
Det är full rulle här på kontoret. Inte bara jag har något att göra, de andra är upptagna med en av Gender Expert Groups trainings. Training på kontoret betyder lyxig lunch även för mig upptäckte jag igår. Helt plötsligt fick jag en bricka med soppa, sallad, ett stort bröd, kyckling, pommes och ayran. Lyx! Dock orkade jag inte äta allt så jag brydde mig inte om soppan och brödet. Fick även höra att vi ska få ännu smaskigare lunch idag. Om jag vill kan jag göra mitt arbete hemifrån men vi har för tillfället inget internet och här får man ju lunch så jag sitter här och jobbar på. Lyssnar på Sveriges Radios webbradio. Eftersom vi är tre timmar före här är det alldeles lagom att lyssna på P3s morgonpasset. Precis som när jag åker till jobbet hemma i Sverige.
I lördags rörde jag ihop mitt livs första pepparkaksdeg. Efter lite letande hittade jag malna nejlikor och sirap hade jag fått från Emin så det gick som en dans. Och så i söndags kom Celia över med en kavel och hon, Caroline och jag bakade ut pepparkakorna och kokade knäck. Knäck med mandel, mitt livs första nu när jag kommit över allergin. Allt blev riktigt bra och riktigt gott! Det bakades igelkottar, järvar, krokodiler, igloos, Ilhams mustasch, Azerbajdzjans karta (dock utan Naxçıvan), hjärtan, gubbar, gummor och kameler. Idag har jag ett par pepparkakor med mig i väskan som jag ska bjuda mina kära kollegor på.
Nu borde jag komma igång och jobba lite. Igår fick jag även skriva av en text från papper till dator för Shahla glömt usb-minnet hemma och texten behövdes direkt. Det var en lagom mjukstart på mitt arbete. Känns lite synd dock att jag åker om två veckor, nu när jag äntligen har fått lite att göra.
Det är full rulle här på kontoret. Inte bara jag har något att göra, de andra är upptagna med en av Gender Expert Groups trainings. Training på kontoret betyder lyxig lunch även för mig upptäckte jag igår. Helt plötsligt fick jag en bricka med soppa, sallad, ett stort bröd, kyckling, pommes och ayran. Lyx! Dock orkade jag inte äta allt så jag brydde mig inte om soppan och brödet. Fick även höra att vi ska få ännu smaskigare lunch idag. Om jag vill kan jag göra mitt arbete hemifrån men vi har för tillfället inget internet och här får man ju lunch så jag sitter här och jobbar på. Lyssnar på Sveriges Radios webbradio. Eftersom vi är tre timmar före här är det alldeles lagom att lyssna på P3s morgonpasset. Precis som när jag åker till jobbet hemma i Sverige.
I lördags rörde jag ihop mitt livs första pepparkaksdeg. Efter lite letande hittade jag malna nejlikor och sirap hade jag fått från Emin så det gick som en dans. Och så i söndags kom Celia över med en kavel och hon, Caroline och jag bakade ut pepparkakorna och kokade knäck. Knäck med mandel, mitt livs första nu när jag kommit över allergin. Allt blev riktigt bra och riktigt gott! Det bakades igelkottar, järvar, krokodiler, igloos, Ilhams mustasch, Azerbajdzjans karta (dock utan Naxçıvan), hjärtan, gubbar, gummor och kameler. Idag har jag ett par pepparkakor med mig i väskan som jag ska bjuda mina kära kollegor på.
Nu borde jag komma igång och jobba lite. Igår fick jag även skriva av en text från papper till dator för Shahla glömt usb-minnet hemma och texten behövdes direkt. Det var en lagom mjukstart på mitt arbete. Känns lite synd dock att jag åker om två veckor, nu när jag äntligen har fått lite att göra.
lördag 11 december 2010
Internet och igelkottar hos GFDM
Nu har vi internet på kontoret! Äntligen! Och inte bara internet, vi har en igelkott också! Stackaren. Jag har tidigare sett hur igelkottar säljs i burar på gatan här i Baku och idag skulle de som jobbar här på gfdm (youth center) bara svänga ut i några minuter. Och så kom de tillbaka med en igelkott! Den lille stackaren. Jag gick ner till affären och köpte kattmat så han ska ha något att äta.
Så nu sitter den stackaren här i sin bur. Jag tycker synd om den. Ska försöka titta till den så ofta jag kan.
Just nu pågår det en training for trainers här på kontoret. Det är Madlena och Lika från Avantgard i Abchazien som är här och lär azeriska tjejer lite om sexuell och reproduktiva rättigheter och hälsa. Verkar vara intressant. Dock är det på ryska så jag hänger inte med riktigt. Men deltagarna verkar nöjda.
Filmfestivalen med WARD i veckan gick bra, trots att jag fick se samma film varje dag. Men det var på önskemål av publiken, de ville se något som handlade om Azerbajdzjan och det kan jag ju förstå. I onsdags var det en grupp studenter där som livligt diskuterade filmerna. Dock måste jag säga att jag blev väldigt ledsen av mycket av det de sa. Som till exempel när en kille sa att man inte kan skyllde trafficing på sexköparna, att de inte har något ansvar. Jag blev så jävla förbannad, hur kan man inte se sambandet? Och att feminist är något slags skällsord här. Inte ens kvinnor som arbetar med kvinnors rättigheter och har åsikter som jag skulle kalla feministiska vågar kalla sig feminister. Nej nej, det är något fult, någon som hatar alla män och antagligen är lesbisk också. Jag hoppas flera vågar följa Aynurs exempel, lära sig mer om feminism och våga kalla sig feminist.
Så nu sitter den stackaren här i sin bur. Jag tycker synd om den. Ska försöka titta till den så ofta jag kan.
Just nu pågår det en training for trainers här på kontoret. Det är Madlena och Lika från Avantgard i Abchazien som är här och lär azeriska tjejer lite om sexuell och reproduktiva rättigheter och hälsa. Verkar vara intressant. Dock är det på ryska så jag hänger inte med riktigt. Men deltagarna verkar nöjda.
Filmfestivalen med WARD i veckan gick bra, trots att jag fick se samma film varje dag. Men det var på önskemål av publiken, de ville se något som handlade om Azerbajdzjan och det kan jag ju förstå. I onsdags var det en grupp studenter där som livligt diskuterade filmerna. Dock måste jag säga att jag blev väldigt ledsen av mycket av det de sa. Som till exempel när en kille sa att man inte kan skyllde trafficing på sexköparna, att de inte har något ansvar. Jag blev så jävla förbannad, hur kan man inte se sambandet? Och att feminist är något slags skällsord här. Inte ens kvinnor som arbetar med kvinnors rättigheter och har åsikter som jag skulle kalla feministiska vågar kalla sig feminister. Nej nej, det är något fult, någon som hatar alla män och antagligen är lesbisk också. Jag hoppas flera vågar följa Aynurs exempel, lära sig mer om feminism och våga kalla sig feminist.
onsdag 8 december 2010
Födelsedagar, fest och finbesök
Det var längesen jag skrev i bloggen nu. Det beror framförallt på att vi inte längre har internet hemma (vi har inte betalat räkningen), inget internet på Yuvas kontor och vi har inte varit så mycket på WARD så de få gångerna jag haft tillgång till internet har jag inte riktigt haft ro att sätta mig ner och skriva.
En hel del har hänt sen sist. Förra veckan till exempel var späckad med födelsedagar. På onsdagen fyllde Caroline och Basia år, på torsdagen fyllde Elin och Lotta år hemma i Sverige, på fredagen var det min tur och på lördagen Emins.
Den 25 november visade vi film på Yuvas kontor. Vi såg Kvinnornas krig och det kom runt tio personer. Jag tycker att det var ett ganska lyckat evenemang. Trots att diskussionerna efter filmen inte behandlade temat så tycker jag ändå att de var väldigt givande och intressanta.
Men nu till den senaste veckan:
Onsdagen inledde jag med att gå upp i ottan och gick till tågstationen förföljd av en snubbe i bil som försökte övertala mig att hoppa in. Klara hade sagt att hon och Madis skulle komma med tåget från Tbilisi klockan sju på morgonen. Så jag var där klockan sju. Och väntade, väntade, väntade. Vid halv elva eller när det var så kom tåget. Men det var rätt skönt att sitta och se på soluppgången så jag var inte sur.
Samma kväll skulle jag ha min första diskussionsgrupp för killar på Yuva. Jag hade fått ut informationen till rätt mycket folk och ett par stycken hade anmält sig att komma. Så Klara, Madis och jag satt beredda med kakor och te på kontoret. Ingen kom. Inte helt oväntat men klart jag blev besviken. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertala azeriska killar att kvinnors rättigheter och jämställdhet är intressant även för dem... Så efter en lång väntan gick vi och åt istället och sen svängde vi förbi Ottos där Basia hade sin födelsedagsöl. Det var massa folk och väldigt trevligt.
Torsdagen ägnade vi åt att kolla runt i Baku lite. Vi käkade på Great Wall som är så jäkla bra och nog det enda stället i Baku där man kan få tofu. Räkchipsen var lite av en besvikelse men inte huvudrätten. Attans vad smaskigt det var.
På fredagen var det dags för fest. Jag väcktes av Ieva som gav mig fina presenter och sedan ägnades största delen av dagen åt städning. Framåt kvällen kom gästerna och jag måste säga att det blev en lyckad fest. Det var många jag inte kände igen och det var trevligt att träffa nytt folk. Chachan och chokladcigarrerna höjde feststämningen ett extra snäpp.
Morgonen efter släpade vi oss upp tidigt och åt tårta på IRFSs kontor och sen gick vi hem och åt bakispizza, som är brukligt dagen efter en stor födelsedagsfest. Ingen i hushållet orkade ta itu med städningen (situationen är fortfarande den samma). Lördagen var som sagt Emins födelsedag och vi var bjudna på fest i gamla stan hemma hos hans vän som jobbar för OSCE. Det var en ganska liten men mycket trevlig tillställning. Vi fick färskpressad granatäpple- och apelsinjuice och massa kyckling och takterrassen på huset hade en underbar utsikt. Under denna tillställning fick jag även träffa Emin Milli, en av bloggarna jag skrev om i förra inlägget. Alla har talat så väl om honom, nästan så att jag inte trodde på det, men det visade sig vara alldeles sant. Han är en otroligt trevlig person och söt som en tecknad mullvad. Han berättade en del om sina upplevelser i fängelset och det skämtades om åsnedräkten och Adnans fiolspelande.
I söndags var vi på Statoils julfest för nordiska medborgare i Baku. Där insåg jag hur mycket mer religiöst det norska julfirandet är en det svenska. Det pratades om Jesus, sjöngs psalmer, bads borsdbön och ungarna dansade till en låt av Carola. Inte vad jag hade förväntat mig på en svensk julfest. Det bjöds på risgrynsgröt och lite kött och sen blev det pepparkakor och dans runt granen. Det gav mig inte någon vidare julstämning, men jag lyckades i alla fall sno med mig ett par pepparkakor som jag ska äta i min ensamhet på julafton. Klara hade med sig både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson till mig så nu är julen räddad.
I måndags gjorde vi en utflykt och såg någonting man borde se när man är i Azerbajdzjan; lervulkanerna i Gobustan. Efter buss- och taxiresor var vi framme i Gobustan och hittade två gubbar villiga att köra oss till vulkanerna. Så Hanna, Klara, Madis och jag trängde ihop oss i baksätet på en Lada och kördes i hög fart på knappt existerande vägar till vulkanerna. jag hade hört att de inte skulle vara så imponerande men det var faktiskt väldigt coolt. Lera som bubblade. Jag råkade sjunka ner i halvstelnad lera och smutsa ner mina skor ordentligt. Sen åkte vi hem. Jag tog rätt många bilder så det kommer komma upp lite här på bloggen snart.
Nu sitter jag hemma hos Hanna och vi ska snart gå till Human Rights House för att delta i tredje dagen av WARDs filmfestival på temat våld mot kvinnor. Vi var där igår också men hade redan sett två av de tre filmerna och den tredje var på azeriska.. Bättre lycka idag hoppas jag.
En hel del har hänt sen sist. Förra veckan till exempel var späckad med födelsedagar. På onsdagen fyllde Caroline och Basia år, på torsdagen fyllde Elin och Lotta år hemma i Sverige, på fredagen var det min tur och på lördagen Emins.
Den 25 november visade vi film på Yuvas kontor. Vi såg Kvinnornas krig och det kom runt tio personer. Jag tycker att det var ett ganska lyckat evenemang. Trots att diskussionerna efter filmen inte behandlade temat så tycker jag ändå att de var väldigt givande och intressanta.
Men nu till den senaste veckan:
Onsdagen inledde jag med att gå upp i ottan och gick till tågstationen förföljd av en snubbe i bil som försökte övertala mig att hoppa in. Klara hade sagt att hon och Madis skulle komma med tåget från Tbilisi klockan sju på morgonen. Så jag var där klockan sju. Och väntade, väntade, väntade. Vid halv elva eller när det var så kom tåget. Men det var rätt skönt att sitta och se på soluppgången så jag var inte sur.
Samma kväll skulle jag ha min första diskussionsgrupp för killar på Yuva. Jag hade fått ut informationen till rätt mycket folk och ett par stycken hade anmält sig att komma. Så Klara, Madis och jag satt beredda med kakor och te på kontoret. Ingen kom. Inte helt oväntat men klart jag blev besviken. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertala azeriska killar att kvinnors rättigheter och jämställdhet är intressant även för dem... Så efter en lång väntan gick vi och åt istället och sen svängde vi förbi Ottos där Basia hade sin födelsedagsöl. Det var massa folk och väldigt trevligt.
Torsdagen ägnade vi åt att kolla runt i Baku lite. Vi käkade på Great Wall som är så jäkla bra och nog det enda stället i Baku där man kan få tofu. Räkchipsen var lite av en besvikelse men inte huvudrätten. Attans vad smaskigt det var.
På fredagen var det dags för fest. Jag väcktes av Ieva som gav mig fina presenter och sedan ägnades största delen av dagen åt städning. Framåt kvällen kom gästerna och jag måste säga att det blev en lyckad fest. Det var många jag inte kände igen och det var trevligt att träffa nytt folk. Chachan och chokladcigarrerna höjde feststämningen ett extra snäpp.
Morgonen efter släpade vi oss upp tidigt och åt tårta på IRFSs kontor och sen gick vi hem och åt bakispizza, som är brukligt dagen efter en stor födelsedagsfest. Ingen i hushållet orkade ta itu med städningen (situationen är fortfarande den samma). Lördagen var som sagt Emins födelsedag och vi var bjudna på fest i gamla stan hemma hos hans vän som jobbar för OSCE. Det var en ganska liten men mycket trevlig tillställning. Vi fick färskpressad granatäpple- och apelsinjuice och massa kyckling och takterrassen på huset hade en underbar utsikt. Under denna tillställning fick jag även träffa Emin Milli, en av bloggarna jag skrev om i förra inlägget. Alla har talat så väl om honom, nästan så att jag inte trodde på det, men det visade sig vara alldeles sant. Han är en otroligt trevlig person och söt som en tecknad mullvad. Han berättade en del om sina upplevelser i fängelset och det skämtades om åsnedräkten och Adnans fiolspelande.
I söndags var vi på Statoils julfest för nordiska medborgare i Baku. Där insåg jag hur mycket mer religiöst det norska julfirandet är en det svenska. Det pratades om Jesus, sjöngs psalmer, bads borsdbön och ungarna dansade till en låt av Carola. Inte vad jag hade förväntat mig på en svensk julfest. Det bjöds på risgrynsgröt och lite kött och sen blev det pepparkakor och dans runt granen. Det gav mig inte någon vidare julstämning, men jag lyckades i alla fall sno med mig ett par pepparkakor som jag ska äta i min ensamhet på julafton. Klara hade med sig både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson till mig så nu är julen räddad.
I måndags gjorde vi en utflykt och såg någonting man borde se när man är i Azerbajdzjan; lervulkanerna i Gobustan. Efter buss- och taxiresor var vi framme i Gobustan och hittade två gubbar villiga att köra oss till vulkanerna. Så Hanna, Klara, Madis och jag trängde ihop oss i baksätet på en Lada och kördes i hög fart på knappt existerande vägar till vulkanerna. jag hade hört att de inte skulle vara så imponerande men det var faktiskt väldigt coolt. Lera som bubblade. Jag råkade sjunka ner i halvstelnad lera och smutsa ner mina skor ordentligt. Sen åkte vi hem. Jag tog rätt många bilder så det kommer komma upp lite här på bloggen snart.
Nu sitter jag hemma hos Hanna och vi ska snart gå till Human Rights House för att delta i tredje dagen av WARDs filmfestival på temat våld mot kvinnor. Vi var där igår också men hade redan sett två av de tre filmerna och den tredje var på azeriska.. Bättre lycka idag hoppas jag.
fredag 19 november 2010
Åsnebloggarna fria!
Nu är de fria, de så kallade åsnebloggarna Emin Milli och Adnan Hajizade. Så nog nånga av er vet fängslades de förra året för "huliganism" efter ett bråk på en restaurang i Baku. Men det var uppenbart att det inte var bråket utan deras politiska åsikter som låg bakom deras domar på 2½ respektive 2 år.
Så igår släpptes Adnan och idag Emin. Det har självklart mottagits med glädje och Emins facebooksida är fylld med gratulationer och glada hälsningar. Men betyder detta att den azeriska regeringen blivit mer öppna och toleranta mot sina politiska motståndare? Antagligen inte. Snarare är det väl någon slags försök att blidka omvärlden och visa sin tolerans efter det kritiserade parlamentsvalet för snart två veckor sedan då bara en oppositionell kandidat tog sig in i parlamentet.
Så igår släpptes Adnan och idag Emin. Det har självklart mottagits med glädje och Emins facebooksida är fylld med gratulationer och glada hälsningar. Men betyder detta att den azeriska regeringen blivit mer öppna och toleranta mot sina politiska motståndare? Antagligen inte. Snarare är det väl någon slags försök att blidka omvärlden och visa sin tolerans efter det kritiserade parlamentsvalet för snart två veckor sedan då bara en oppositionell kandidat tog sig in i parlamentet.
måndag 1 november 2010
1 november
Tiden rullar på i Baku. På söndag är det val, men jag känner att jag inte har någon vidare koll på valrörelsen. Har man ingen tv och inte heller förstår azeriska är det lite svårt att hänga med. Men ibland snappar man upp en del. Igår blev jag visad ett klipp från en tv-sänd valdebatt där en av kandidaterna flippar över rejält och börjar skrika saker som knulla din pappa till sin motståndare. Kanske inte den mest givande valdebatten och det får inte heller oppositionen att se så bra ut. Visst kan jag förstå hans frustration, men till och med azeriska politiker borde väl förstå att inte låta sig provoceras på det sättet i direktsänd tv. Hur som helt var det lite lustigt att se klippet.
Om någon som läser min blogg skulle förstå azeriska kan ni se ett klipp från IRFS:s presentation som vi var på häromdagen. De presenterade resultaten från sin bevakning av radio- och tv-kanaler inför valet. Som vanligt här i Azerbajdzjan var kanske inte presentationen den bästa, de måste verkligen lära sig att jobba med det speciellt när de, som i detta fallet, presenterar sina resultat för människor från andra länder som är vana med bättre presentationer. Men det var intressant, jag lärde mig lite om vad som hittills har hänt i valrörelsen. Många tjuvknep, som att lura oppositionskandidaterna att titta i fel kamera, används av tv-stationerna.
I övermorgon ska jag och Hanna till universitetet och träffa studenter som läser internationella relationer. En av tjejerna som vi jobbar med på WARD jobbar även som lärare där och hennes elever ville gärna träffa oss. Så vi ska komma på något vettigt att berätta för dom om Sverige. Ska man ta en standardpresentation med köttbullar, blonda tjejer och midsommarstänger eller ska man presentera det Sverige som är våran verklighet? Sånt som vi tycker om med Sverige. Vi sitter och klurar lite just nu. Jag vet en sak jag saknar med Sverige i alla fall, det är det här:
Åhhh kräftor.
Men ännu mer saknar jag det här
och det här
och något så enkelt som en sån här
Men förutom ätbara saker så saknar jag nog mest en dusch med tryck i, varmvatten, isolering, en säng, duntäcke.
Och självklart den här!!
Men längtar hem det gör jag inte. Nu är det nästan bara två månader kvar här, hur ska jag hinna med allt?
Om någon som läser min blogg skulle förstå azeriska kan ni se ett klipp från IRFS:s presentation som vi var på häromdagen. De presenterade resultaten från sin bevakning av radio- och tv-kanaler inför valet. Som vanligt här i Azerbajdzjan var kanske inte presentationen den bästa, de måste verkligen lära sig att jobba med det speciellt när de, som i detta fallet, presenterar sina resultat för människor från andra länder som är vana med bättre presentationer. Men det var intressant, jag lärde mig lite om vad som hittills har hänt i valrörelsen. Många tjuvknep, som att lura oppositionskandidaterna att titta i fel kamera, används av tv-stationerna.
I övermorgon ska jag och Hanna till universitetet och träffa studenter som läser internationella relationer. En av tjejerna som vi jobbar med på WARD jobbar även som lärare där och hennes elever ville gärna träffa oss. Så vi ska komma på något vettigt att berätta för dom om Sverige. Ska man ta en standardpresentation med köttbullar, blonda tjejer och midsommarstänger eller ska man presentera det Sverige som är våran verklighet? Sånt som vi tycker om med Sverige. Vi sitter och klurar lite just nu. Jag vet en sak jag saknar med Sverige i alla fall, det är det här:
Åhhh kräftor.
Men ännu mer saknar jag det här
och det här
och något så enkelt som en sån här
Men förutom ätbara saker så saknar jag nog mest en dusch med tryck i, varmvatten, isolering, en säng, duntäcke.
Och självklart den här!!
Men längtar hem det gör jag inte. Nu är det nästan bara två månader kvar här, hur ska jag hinna med allt?
tisdag 26 oktober 2010
Valtider
Det har börjat bli kallare här i Baku. Det är kanske 15 grader på dagarna. Jag har börjat inse att jag aldrig kommer vara varm under vintern här. Det blir ju kallare hemma i Sverige om vintrarna, men där vet man i alla fall att man kan bli varm när man kommer hem. Men här är det kallt inne i lägenheterna också så man kommer gå runt i konstant kyla ett tag. Men jag reser ju här ifrån i januari innan det blir som kallast.
Det blir tyvärr inga bilder här i bloggen på ett tag, min sladd för att lägga över bilderna från kameran till datorn är borta. Vladic misstänker att han kan ha tagit den men hittar den inte. Men vi får väl leta rejält någon dag, den kan ju inte ha försvunnit från lägenheten. Om inte någon couch surfare tagit den, men det tror jag inte.
Om mindre än två veckor, den 7 november, är det val här i Azerbajdzjan. Man märker inte mycket av valrörelsen. Det kan ju dels bero på att vi inte har någon tv så jag har ingen aning om vad som händer på azerisk tv. Man ser lite valaffischer ute på stan här och där, men inte så många och människor verkar inte bry sig om dom. På Vladics fråga "Vad är det där?" (pekandes på en valaffisch uppsatt på dörren) svarade vår lokala brödtants man "Papper". De flesta butiker i området med uppsatta affischer verkar inte ha någon koll på vem det är på affischen, och de bryr sig inte heller. På tv får kandidaterna 20 sekunder var att säga sina budskap, vilka verkade väldigt roliga om man ska döma efter mina azeriska vänners skratt.
Såhär före valet kom lägligt nog en skandal involverande en av de oppositionella tidningarnas redaktör. En sexskandal. Skammen har tvingat honom att fly till Turkiet. Vad var det då som var så skamligt och skandalöst? Redaktören hade blivit smygfilmad av en hemlig kamera när han hade sex med sin frus brorsdotter (eller någon sån släktrelation, det är inte riktigt säkert vem hon är). Men det är inte det faktum att han är otrogen mot sin fru eller att han är släkt med tjejen som har skapat den stora skandalen. Nej det är att filmen, som lagts ut på facebook, innehåller otraditionellt sex. Otraditionellt sex, vad är det tänkte vi när vi fick höra om det och vi föreställde oss något väldigt fantasifullt och kreativt. Det otraditionella är att han, en azerisk man, ger henne oralsex. Så omanligt! Så skamligt! Sånt anstår inte en kaukasisk man!
Jag och Ieva har haft äran att se denna skandalomsusade film. Våra vänner från Institute for Reporters Freedom and Security visade oss den över två timmar långa dvdn (som vi dock snabbspolade ibland) på sitt kontor. Om någon skulle få för sig att se filmen för sexets skull skulle de nog bli besvikna, den är ganska händelselös, men den är intressant att se för att veta vad skandalen är om och för att höra dialogen dem emellan. Utan vår översättare hade det varit totalt ointressant. Men jag måste säga att jag tycker lite synd om den här azeriska redaktören. Han fick inget som helst gensvar från tjejen trots sina ansträngningar och efteråt bad hon om pengar till skor och mutor till sina lärare. Det var nog bland de sorgligaste filmer jag sett, på flera sätt. Den visar på så mycket som är fel i det azeriska samhället idag. Dels det att en man inte kan ge oralsex och den helt snea synen på kvinnors sexualitet, men också hur korrupt utbildningssystemet är och att man faktiskt kan ligga sig till det man vill ha.
När sexskandalfilmen lades upp på facebook, i en kraftigt förkortad version, taggades många från oppositionen i den. Bland annat våra vänner som vi hängt med i helgen. De är två smarta killar, två revolutionärer. Vid det förra valet gjorde BBC en film om en av dem; How to plan a revolution. Väldigt intressanta killar att hänga med, men det är hemskt att höra om hur de har blivit misshandlade och satta i häkte bara för att de tillhör oppositionen. Nu är det som sagt snart val igen. Men det verkar vara lugnt, ingen förväntar sig några större oroligheter eller försök från oppositionen. Men man vet ju aldrig, i de lugnaste vatten...
Det blir tyvärr inga bilder här i bloggen på ett tag, min sladd för att lägga över bilderna från kameran till datorn är borta. Vladic misstänker att han kan ha tagit den men hittar den inte. Men vi får väl leta rejält någon dag, den kan ju inte ha försvunnit från lägenheten. Om inte någon couch surfare tagit den, men det tror jag inte.
Om mindre än två veckor, den 7 november, är det val här i Azerbajdzjan. Man märker inte mycket av valrörelsen. Det kan ju dels bero på att vi inte har någon tv så jag har ingen aning om vad som händer på azerisk tv. Man ser lite valaffischer ute på stan här och där, men inte så många och människor verkar inte bry sig om dom. På Vladics fråga "Vad är det där?" (pekandes på en valaffisch uppsatt på dörren) svarade vår lokala brödtants man "Papper". De flesta butiker i området med uppsatta affischer verkar inte ha någon koll på vem det är på affischen, och de bryr sig inte heller. På tv får kandidaterna 20 sekunder var att säga sina budskap, vilka verkade väldigt roliga om man ska döma efter mina azeriska vänners skratt.
Såhär före valet kom lägligt nog en skandal involverande en av de oppositionella tidningarnas redaktör. En sexskandal. Skammen har tvingat honom att fly till Turkiet. Vad var det då som var så skamligt och skandalöst? Redaktören hade blivit smygfilmad av en hemlig kamera när han hade sex med sin frus brorsdotter (eller någon sån släktrelation, det är inte riktigt säkert vem hon är). Men det är inte det faktum att han är otrogen mot sin fru eller att han är släkt med tjejen som har skapat den stora skandalen. Nej det är att filmen, som lagts ut på facebook, innehåller otraditionellt sex. Otraditionellt sex, vad är det tänkte vi när vi fick höra om det och vi föreställde oss något väldigt fantasifullt och kreativt. Det otraditionella är att han, en azerisk man, ger henne oralsex. Så omanligt! Så skamligt! Sånt anstår inte en kaukasisk man!
Jag och Ieva har haft äran att se denna skandalomsusade film. Våra vänner från Institute for Reporters Freedom and Security visade oss den över två timmar långa dvdn (som vi dock snabbspolade ibland) på sitt kontor. Om någon skulle få för sig att se filmen för sexets skull skulle de nog bli besvikna, den är ganska händelselös, men den är intressant att se för att veta vad skandalen är om och för att höra dialogen dem emellan. Utan vår översättare hade det varit totalt ointressant. Men jag måste säga att jag tycker lite synd om den här azeriska redaktören. Han fick inget som helst gensvar från tjejen trots sina ansträngningar och efteråt bad hon om pengar till skor och mutor till sina lärare. Det var nog bland de sorgligaste filmer jag sett, på flera sätt. Den visar på så mycket som är fel i det azeriska samhället idag. Dels det att en man inte kan ge oralsex och den helt snea synen på kvinnors sexualitet, men också hur korrupt utbildningssystemet är och att man faktiskt kan ligga sig till det man vill ha.
När sexskandalfilmen lades upp på facebook, i en kraftigt förkortad version, taggades många från oppositionen i den. Bland annat våra vänner som vi hängt med i helgen. De är två smarta killar, två revolutionärer. Vid det förra valet gjorde BBC en film om en av dem; How to plan a revolution. Väldigt intressanta killar att hänga med, men det är hemskt att höra om hur de har blivit misshandlade och satta i häkte bara för att de tillhör oppositionen. Nu är det som sagt snart val igen. Men det verkar vara lugnt, ingen förväntar sig några större oroligheter eller försök från oppositionen. Men man vet ju aldrig, i de lugnaste vatten...
tisdag 19 oktober 2010
På jobbet
Igår satt vi i åtta timmar på WARD:s kontor utan arbetsuppgifter. För mig som inte haft internettillgång på ett tag var det ett ypperligt tillfälle att surfa runt lite. Det enda riktiga WARD-relaterade jobb jag gjorde igår var att läsa igenom två dokument om kvinnoparlamentet som ska bildas. Intressant, men inte mycket jobb. Vi fick pizza till lunch, vilket är väldigt olikt alla andra luncher vi har fått här. För det mesta har det varit en lätt lunch som en kall yoghurtsoppa eller melon med ost. Men igår var det alltså slabbig, flottig, men god, pizza.
Efter jobbet tog jag mig till franska kultur centret för min ryskalektion. Två gånger i veckan går jag dit tillsammans med ett gäng andra utlänningar och försöker lära mig ryska. Det är lite svårt ibland, speciellt eftersom läraren inte pratar engelska, men det går framåt i alla fall. Mitt i lektionen försvann dock min penna, jag kunde inte hitta den någonstans. Väldigt märkligt men som tur var pratade vi mest så jag behövde inte anteckna något.
Nu sitter jag och väntar på att Leyla ska skicka oss ett par texter hon har skrivit så vi kan läsa igenom dem och säga vad vi tycker. Tills dess tar jag det lite lugnt, klockan är ju bara tio på morgonen.
Efter jobbet tog jag mig till franska kultur centret för min ryskalektion. Två gånger i veckan går jag dit tillsammans med ett gäng andra utlänningar och försöker lära mig ryska. Det är lite svårt ibland, speciellt eftersom läraren inte pratar engelska, men det går framåt i alla fall. Mitt i lektionen försvann dock min penna, jag kunde inte hitta den någonstans. Väldigt märkligt men som tur var pratade vi mest så jag behövde inte anteckna något.
Nu sitter jag och väntar på att Leyla ska skicka oss ett par texter hon har skrivit så vi kan läsa igenom dem och säga vad vi tycker. Tills dess tar jag det lite lugnt, klockan är ju bara tio på morgonen.
måndag 18 oktober 2010
Äntligen tillbaka
Det var ett tag sen jag skrev något här i bloggen. Det beror framför allt på att jag inte suttit vid internet någon längre stund på ett bra tag.
Men nu är vi i alla fall tillbaka i Baku efter fyra veckors resa. Först var vi i Georgien i två veckor. Där åkte vi upp till Svaneti och klättrade upp för ett berg. Inte hela vägen dock, vi är lite lata. Och Klara var lite sjuk. Men det var en sjukt najs utsikt i alla fall. Jag hade tyvärr glömt batteriet till min kamera i laddaren i Tbilisi så det blev inga bilder för mig. Men det var bland de vackraste utsikter jag någonsin sett.
Efter Svaneti åkte vi tillbaka till Tbilisi där vi träffade några av organisationerna som Kvinna till kvinna arbetar med. De verkar som riktigt vettiga organisationer som är fokuserade och gör bra saker så det var väldigt roligt att träffa dom.
När vi promenerade gatan fram en kväll i Tbilisi så var det någon som ropade på oss, så jag vände mig om och såg en tjej jag kände igen men inte riktigt kunde placera. Det var Evi, en av deltagarna från AEGEE Bakus sommarskola. Att springa på henne och hennes vänner var en riktig lyckoträff, de var roligt folk att hänga med resten av tiden i Georgien. 20-åriga killar som fotade och sjöng och hade en pappa som bjöd mig och Klara på världens starkaste chacha.
Tbilisi
Efter Georgien drog Hanna och jag vidare till Istanbul. Där träffade vi folk från Helsinki Citizens Assembly och åkte ut till Sile utanför Istanbul för en veckas seminarie på ett hotell. Det var väldigt intressant, bra ordnat och kul folk och vi fick mat tre gånger om dagen. Fina grejer. Kvällarna spenderades med trevligt umgänge med de andra deltagarna.
när helgen kom åkte vi in till Istanbul igen och deltog i hca:s 20-årsfirande. Det firades med seminarier och middag och allt var väldigt trevligt.
När de flesta andra deltagarna åkte hem till sina respektive hemländer så stannade jag och Hanna i Istanbul. Det var dags för vår lediga vecka. På onsdagen slöt Elin upp från Sverige och det blev ett par dagar fyllda med regn, raki och turkisk snabbmat. Väldigt trevligt.
Istanbul
Så jag har haft 4 bra veckor men det var även väldigt skönt att komma hem till Baku igen. Här möttes jag av världens bästa sambos som bjöd på hemgjorda pickles innan vi drog oss ut och firade vår återförening med ett par öl. Jag saknade dem verkligen när jag var borta, jag tror att jag kanske bor med världens bästa personer.
Veckan efter vår hemkomst har varit ganska fullspäckad. På måndagen, tisdagen och onsdagen var Annika, Christine, Lena, Gunilla och Vadim här från Sverige och höll i en workshop tillsammans med Kvinna till kvinnas partner här i Azerbajdzjan. Det var verkligen intressanta dagar och kul att få träffa folk från de olika organisationerna. På tisdagen höll jag och Hanna i en presentation om Yuva, som faktiskt gick väldigt bra, och sedan tog Pervana med oss ut på middag. Och det var inte middag på vilket ställe som helst, det var på ett bröllopspalats! Jag har aldrig sett något liknande. Det var dock inget bröllop, bara familjer som firade 1- och 9-årsdagar och liknande, men det gjorde mig sugen att bli bjuden på ett azeriskt bröllop. Synd att jag inte känner någon som ska gifta sig nu snart. Och herregud vad mycket (och god) mat vi fick.
Torsdagen ägnade jag åt att läsa EU:s diskrimineringslagstiftning och på fredagen var vi med på en konferens för att uppmärksamma 10-årsdagen av resolution 1325. Det var massa kvinnor där från olika organisationer och massa folk höll tal. Det pratades väldigt mycket men det var inte mycket som blev sagt. Kändes väldigt mycket Azerbajdzjan.
I lördags höll Togrul, Hanna och jag i en workshop om diskriminering. Det var en del av FARE:s kampanj fotboll mot rasism. De flesta deltagarna kom från AEGEE och jag tycker nog att det hela gick rätt bra. Jag var dock lite trött för dagen före hade vi haft ett rooftop cocktail party hemma hos oss. Vladic har fyllt 26 så vi ställde till med fest på taket. Väldigt trevligt.
Även lördagskvällen ägnades åt fest. Denna gången hemma hos Daniel, Carolyn och Amanda. Det var fullt med folk och trots min och Ievas plan att bara stanna en timme blev vi kvar till långt in på natten.
Så igår, söndagen, var min första lediga dag sen vi kom hem. Jag ägnade den åt att sova länge och sedan bege mig ut för att träffa Xaqani. Han är en vän till Aynur som vi var och badade med en gång. Trevlig kille som har massa att göra nu för han jobbar med det stundande valet.
Nu sitter jag på WARD:s kontor och gör inte så mycket alls för vi vet inte vad vi har att göra. Så jag passar på att använda internet till att skriva här och ladda upp lite bilder på facebook. Tyvärr kan jag inte hitta min sladd till kameran så jag har ingen möjlighet att lägga in mina senaste bilder på datorn. Men jag hoppas den kommer till rätta snart. Vladic tror att han kanske kan ha tagit den men vi hittar den inte.
Men nu är vi i alla fall tillbaka i Baku efter fyra veckors resa. Först var vi i Georgien i två veckor. Där åkte vi upp till Svaneti och klättrade upp för ett berg. Inte hela vägen dock, vi är lite lata. Och Klara var lite sjuk. Men det var en sjukt najs utsikt i alla fall. Jag hade tyvärr glömt batteriet till min kamera i laddaren i Tbilisi så det blev inga bilder för mig. Men det var bland de vackraste utsikter jag någonsin sett.
Efter Svaneti åkte vi tillbaka till Tbilisi där vi träffade några av organisationerna som Kvinna till kvinna arbetar med. De verkar som riktigt vettiga organisationer som är fokuserade och gör bra saker så det var väldigt roligt att träffa dom.
När vi promenerade gatan fram en kväll i Tbilisi så var det någon som ropade på oss, så jag vände mig om och såg en tjej jag kände igen men inte riktigt kunde placera. Det var Evi, en av deltagarna från AEGEE Bakus sommarskola. Att springa på henne och hennes vänner var en riktig lyckoträff, de var roligt folk att hänga med resten av tiden i Georgien. 20-åriga killar som fotade och sjöng och hade en pappa som bjöd mig och Klara på världens starkaste chacha.
TbilisiEfter Georgien drog Hanna och jag vidare till Istanbul. Där träffade vi folk från Helsinki Citizens Assembly och åkte ut till Sile utanför Istanbul för en veckas seminarie på ett hotell. Det var väldigt intressant, bra ordnat och kul folk och vi fick mat tre gånger om dagen. Fina grejer. Kvällarna spenderades med trevligt umgänge med de andra deltagarna.
när helgen kom åkte vi in till Istanbul igen och deltog i hca:s 20-årsfirande. Det firades med seminarier och middag och allt var väldigt trevligt.
När de flesta andra deltagarna åkte hem till sina respektive hemländer så stannade jag och Hanna i Istanbul. Det var dags för vår lediga vecka. På onsdagen slöt Elin upp från Sverige och det blev ett par dagar fyllda med regn, raki och turkisk snabbmat. Väldigt trevligt.
IstanbulSå jag har haft 4 bra veckor men det var även väldigt skönt att komma hem till Baku igen. Här möttes jag av världens bästa sambos som bjöd på hemgjorda pickles innan vi drog oss ut och firade vår återförening med ett par öl. Jag saknade dem verkligen när jag var borta, jag tror att jag kanske bor med världens bästa personer.
Veckan efter vår hemkomst har varit ganska fullspäckad. På måndagen, tisdagen och onsdagen var Annika, Christine, Lena, Gunilla och Vadim här från Sverige och höll i en workshop tillsammans med Kvinna till kvinnas partner här i Azerbajdzjan. Det var verkligen intressanta dagar och kul att få träffa folk från de olika organisationerna. På tisdagen höll jag och Hanna i en presentation om Yuva, som faktiskt gick väldigt bra, och sedan tog Pervana med oss ut på middag. Och det var inte middag på vilket ställe som helst, det var på ett bröllopspalats! Jag har aldrig sett något liknande. Det var dock inget bröllop, bara familjer som firade 1- och 9-årsdagar och liknande, men det gjorde mig sugen att bli bjuden på ett azeriskt bröllop. Synd att jag inte känner någon som ska gifta sig nu snart. Och herregud vad mycket (och god) mat vi fick.
Torsdagen ägnade jag åt att läsa EU:s diskrimineringslagstiftning och på fredagen var vi med på en konferens för att uppmärksamma 10-årsdagen av resolution 1325. Det var massa kvinnor där från olika organisationer och massa folk höll tal. Det pratades väldigt mycket men det var inte mycket som blev sagt. Kändes väldigt mycket Azerbajdzjan.
I lördags höll Togrul, Hanna och jag i en workshop om diskriminering. Det var en del av FARE:s kampanj fotboll mot rasism. De flesta deltagarna kom från AEGEE och jag tycker nog att det hela gick rätt bra. Jag var dock lite trött för dagen före hade vi haft ett rooftop cocktail party hemma hos oss. Vladic har fyllt 26 så vi ställde till med fest på taket. Väldigt trevligt.
Även lördagskvällen ägnades åt fest. Denna gången hemma hos Daniel, Carolyn och Amanda. Det var fullt med folk och trots min och Ievas plan att bara stanna en timme blev vi kvar till långt in på natten.
Så igår, söndagen, var min första lediga dag sen vi kom hem. Jag ägnade den åt att sova länge och sedan bege mig ut för att träffa Xaqani. Han är en vän till Aynur som vi var och badade med en gång. Trevlig kille som har massa att göra nu för han jobbar med det stundande valet.
Nu sitter jag på WARD:s kontor och gör inte så mycket alls för vi vet inte vad vi har att göra. Så jag passar på att använda internet till att skriva här och ladda upp lite bilder på facebook. Tyvärr kan jag inte hitta min sladd till kameran så jag har ingen möjlighet att lägga in mina senaste bilder på datorn. Men jag hoppas den kommer till rätta snart. Vladic tror att han kanske kan ha tagit den men vi hittar den inte.
lördag 11 september 2010
Georgien
Vi har nu lamnat Baku och ska vara borta i en manad. Det kanns konstigt och ledsamt, trots att vi kommer tillbaka i oktober sa jag undrar hur det kommer kannas nar man ska lamna pa riktigt i januari. Var ledsamt att saga hej da till Ieva i torsdags kvall.
Vi skulle egentligen ha tagit nattaget fran Baku i fredags men tanten i biljettluckan gav oss fel datum och vagrade andra sa vi fick aka en dag tidigare. Valdigt traktigt att vi akte just nar fastan tog slut, hade varit skoj att firat i Azerbajdzjan.
Nu ar vi i Tbilisi, sitter pa Kvinna till kvinnas kontor och tittar pa regnet. Det sporegnar. Det ar svalare har an i Baku sa min plan var att ta en morgonpromenad idag innan jag kopte frukost. Men nar jag vaknade och sag regnet stallde jag in den planen. Sa idag har jag bara last och lyssnat till regnet. Det finns en hel bokhylla med pocketbocker pa svenska har sa det ar bara att valja och vraka!
Igar kvall skulle vi ga pa bio. Vi hade hort att de faktiskt visar filmer pa engelska har och inte dubbade till ryska som i Baku. Men nar vi kom till biljettluckan och bad om biljetter till Inception talade kvinnan bakom glaset om for oss att de pratade ryska i filmen. Fan ocksa. Efter en stunds funderande bestamde vi oss anda for att se filmen. Vi hade inget battre for oss, vi var trotta, det regnade ute och biljetten var ratt billig. Jag maste saga att filmen verkade riktigt bra, men kanske lite for svar for att se pa ryska. Jag hangde inte med jattemycket. Men jag var fokuserad och intresserad hela filmen igenom i alla fall. Och Ellen Page ar ju sa tuff. Vi ska vara i Georgien i tva veckor och biobiljetterna kostar bara 6-10 lari (ungefar 24-40 kronor) tillskillnad fran biobiljetterna i Baku som kostar minst 10 manat (ca 100 kronor). Trevligt satt att ova min ryska. Men nasta gang valjer ajg en enklare film som Toy Story 3 istallet. De visar Machete pa bio har och jag vill garna se den, men jag tror jag vantar tills jag har en chans att se den pa engelska.
Idag har vi inga riktiga planer for dagen forutom att vi ska traffa Eka, en av tjejerna vi traffade pa den femministiska sommarskolan i Batumi. Det ska bli valdigt trevligt. Hon jobbar under dagen dock sa vi vantar pa att hon ska hora av sig nar hon slutat.
Resten av tiden i landet ska vi bade tillbringa har i Tbilisi och forsoka resa runt lite. Var plan ar att ta oss till Svaneti och ha nagra dagar ledigt tillsammans med Klara och sedan forsoka resa runt och traffa nagra av Kvinna till kvinnas partnerorganisationer. Jag hoppas pa tva spannande veckor innan vi reser vidare till Istanbul dar vi ska delta i seminarier i tva veckor och sedan hanga med Elin!
Vi skulle egentligen ha tagit nattaget fran Baku i fredags men tanten i biljettluckan gav oss fel datum och vagrade andra sa vi fick aka en dag tidigare. Valdigt traktigt att vi akte just nar fastan tog slut, hade varit skoj att firat i Azerbajdzjan.
Nu ar vi i Tbilisi, sitter pa Kvinna till kvinnas kontor och tittar pa regnet. Det sporegnar. Det ar svalare har an i Baku sa min plan var att ta en morgonpromenad idag innan jag kopte frukost. Men nar jag vaknade och sag regnet stallde jag in den planen. Sa idag har jag bara last och lyssnat till regnet. Det finns en hel bokhylla med pocketbocker pa svenska har sa det ar bara att valja och vraka!
Igar kvall skulle vi ga pa bio. Vi hade hort att de faktiskt visar filmer pa engelska har och inte dubbade till ryska som i Baku. Men nar vi kom till biljettluckan och bad om biljetter till Inception talade kvinnan bakom glaset om for oss att de pratade ryska i filmen. Fan ocksa. Efter en stunds funderande bestamde vi oss anda for att se filmen. Vi hade inget battre for oss, vi var trotta, det regnade ute och biljetten var ratt billig. Jag maste saga att filmen verkade riktigt bra, men kanske lite for svar for att se pa ryska. Jag hangde inte med jattemycket. Men jag var fokuserad och intresserad hela filmen igenom i alla fall. Och Ellen Page ar ju sa tuff. Vi ska vara i Georgien i tva veckor och biobiljetterna kostar bara 6-10 lari (ungefar 24-40 kronor) tillskillnad fran biobiljetterna i Baku som kostar minst 10 manat (ca 100 kronor). Trevligt satt att ova min ryska. Men nasta gang valjer ajg en enklare film som Toy Story 3 istallet. De visar Machete pa bio har och jag vill garna se den, men jag tror jag vantar tills jag har en chans att se den pa engelska.
Idag har vi inga riktiga planer for dagen forutom att vi ska traffa Eka, en av tjejerna vi traffade pa den femministiska sommarskolan i Batumi. Det ska bli valdigt trevligt. Hon jobbar under dagen dock sa vi vantar pa att hon ska hora av sig nar hon slutat.
Resten av tiden i landet ska vi bade tillbringa har i Tbilisi och forsoka resa runt lite. Var plan ar att ta oss till Svaneti och ha nagra dagar ledigt tillsammans med Klara och sedan forsoka resa runt och traffa nagra av Kvinna till kvinnas partnerorganisationer. Jag hoppas pa tva spannande veckor innan vi reser vidare till Istanbul dar vi ska delta i seminarier i tva veckor och sedan hanga med Elin!
tisdag 7 september 2010
Huset fullt av polacker
lägenheten här på Vidadi küc 70 är aldrig tom. Förutom Ieva, Vladic och jag som bor här har vi ofta massa couchsurfare. den här helgen slog vi rekordet med nio personer på samma gång. De flesta polacker. När man reser i Kaukasus träffar man ofta just polacker, varför har jag ingen aning om.
Jag är hemma idag och är sjuk. Är så himla trött i kroppen och kan inte äta något utan att få jätteont i magen. Så jag sitter här och lyssnar på Beatles. Om nån timme ska jag dock försöka orka mig ut, jag och Hanna ska till tågstationen och köpa tågbiljetter till Tbilisi. Våra visum går snart ut så vi ska söka nya och passa på att hälsa på några av Kvinna till kvinnas samarbetsorganisationer. Sen ska vi till Istanbul en sväng på seminarier av Helsinki Citizens Assembly om mångkulturalism. Det ska vi väldigt intressant. Vi kommer vara borta nästan en månad totalt. Det känns kul men när vi kommer tillbaka kanske inte Ieva är kvar i Baku. Som det är nu åker hon ut ur landet varje månad och skaffar ett nytt 30-dagarsvisum. Det blir så klart rätt dyrt i längden men nu har hon fått en chans att få ett 90-dagarsvisum. Problemet är då bara att hon behöver en adress för registrering. Det kan vara svårt att hitta och de flesta här är inte registrerade på adressen de bor på. Så vi letar med ljus och lykta efter en adress åt Ieva. Hittar vi ingen åker hon hem i början av oktober, några dagar innan vi kommer tillbaka. Jag vill att Ieva ska vara kvar, hon är så bra att bo med. Och i slutet av oktober sticker Vladic. Jag vill inte vara ensam kvar.
Jag är hemma idag och är sjuk. Är så himla trött i kroppen och kan inte äta något utan att få jätteont i magen. Så jag sitter här och lyssnar på Beatles. Om nån timme ska jag dock försöka orka mig ut, jag och Hanna ska till tågstationen och köpa tågbiljetter till Tbilisi. Våra visum går snart ut så vi ska söka nya och passa på att hälsa på några av Kvinna till kvinnas samarbetsorganisationer. Sen ska vi till Istanbul en sväng på seminarier av Helsinki Citizens Assembly om mångkulturalism. Det ska vi väldigt intressant. Vi kommer vara borta nästan en månad totalt. Det känns kul men när vi kommer tillbaka kanske inte Ieva är kvar i Baku. Som det är nu åker hon ut ur landet varje månad och skaffar ett nytt 30-dagarsvisum. Det blir så klart rätt dyrt i längden men nu har hon fått en chans att få ett 90-dagarsvisum. Problemet är då bara att hon behöver en adress för registrering. Det kan vara svårt att hitta och de flesta här är inte registrerade på adressen de bor på. Så vi letar med ljus och lykta efter en adress åt Ieva. Hittar vi ingen åker hon hem i början av oktober, några dagar innan vi kommer tillbaka. Jag vill att Ieva ska vara kvar, hon är så bra att bo med. Och i slutet av oktober sticker Vladic. Jag vill inte vara ensam kvar.
måndag 30 augusti 2010
Röra
Det händer så mycket här på YUVA. Speciellt saker som vi inte får reda på. Idag när jag kom till kontoret såg vårt bord som vi brukar sitta och arbeta vid ut såhär:
Och köket såhär
Det ska renoveras här på kontoret, göra det mer till ett riktigt kontor och ta bort "hemmakänslan" som finns här nu. Vi har funderat lite på om de hade tänkt tala om för oss när renoveringen ska börja så vi vet när vi inte kan vara här. Men tydligen inte. Så nu sitter jag här i röran och försöker planera mina diskussionskvällar för killar. Får se om det kommer någon och kör ut mig under dagen eller om jag kan sitta här. Imorgon ska vi i alla fall vara på WARD så då är det lugnt.
Och köket såhär
Det ska renoveras här på kontoret, göra det mer till ett riktigt kontor och ta bort "hemmakänslan" som finns här nu. Vi har funderat lite på om de hade tänkt tala om för oss när renoveringen ska börja så vi vet när vi inte kan vara här. Men tydligen inte. Så nu sitter jag här i röran och försöker planera mina diskussionskvällar för killar. Får se om det kommer någon och kör ut mig under dagen eller om jag kan sitta här. Imorgon ska vi i alla fall vara på WARD så då är det lugnt.
fredag 27 augusti 2010
Sex - en manlig rättighet?
Jag blir så arg. Riktigt förbannad och det blir jag faktiskt inte ofta. Och dessutom uppgiven, jag vet inte hur jag ska tackla problemen jag ser här.
Det verkar vara någon slags allmän uppfattning här att sex är nån typ av manlig rättighet som de har rätt att utkräva som de vill. Kvinnosynen här är så sjuk på så många sätt och man tror på så många myter gällande sexualitet. Låt mig ta ett exempel som gör mig så arg.
Tjejer i Azerbajdzjan får inte ha sex före äktenskapet.
Killar i Azerbajdzjan får ha sex före äktenskapet.
Den allmänna uppfattningen här är att killar behöver sex, tjejer behöver inte sex.
Även om en tjej vill ligga med sin pojkvän så är det många som inte gör det. Om det skulle komma ut skulle folk, inklusive hennes familj och vänner, anse att hon är en hora. Men killarna tjatar, de har ju inget att förlora på det. När tjejen inte vill hotar han med att gå till en prostituerad och köpa sex istället, som en slags utpressning för att såra tjejen och få henne att gå med på sex.
Om hon gör det och det kommer ut, kommer killen stanna hos henne då? Det är nog inte många killar här som vill vara tillsammans med en "hora".
Så då står hon där, stämplad som hora och utan kille och kommer antagligen inte bli gift vilket är det viktigaste i livet i Azerbajdzjan. Och hennes familj skäms.
Det är så mycket i det här som upprör mig, men det som gör mig argast är att killar här inte förstår vad det är jag är arg på trots mina försök att förklara. De tror att jag blir upprörd för tjejens skull, att killen sårar henne med att hota att gå till någon annan. Det är inte det det handlar om! Det jag blir arg på är att de inte ser att det är något konstigt med att hota och utpressa någon som egentligen inte vill till att ha sex med en. Det är sjukt att killar tror sig ha rätten både till sin flickväns och de prostituerades kroppar, att de har rätt att få sex av dom genom hot eller betalning. Det är så lågt, så svinigt och så jävla oetiskt att jag blir helt perplex!
Men det som verkligen får mig att tippa över och gör mig så nedslagen är att det här är killar som anser sig vara öppna, moderna, liberala, toleranta, "europeiska" eller vad de nu vill kalla det. Killar som ska stå för det nya Azerbajdzjan. Och så saknar de totalt grundläggande respekt för kvinnor som individer och varelser med en egen sexuell vilja.
Hur ska jag tackla det här? Vad kan man göra? Vad kan jag göra? Det känns så stort och så svårt så jag blir helt uppgiven.
Det verkar vara någon slags allmän uppfattning här att sex är nån typ av manlig rättighet som de har rätt att utkräva som de vill. Kvinnosynen här är så sjuk på så många sätt och man tror på så många myter gällande sexualitet. Låt mig ta ett exempel som gör mig så arg.
Tjejer i Azerbajdzjan får inte ha sex före äktenskapet.
Killar i Azerbajdzjan får ha sex före äktenskapet.
Den allmänna uppfattningen här är att killar behöver sex, tjejer behöver inte sex.
Även om en tjej vill ligga med sin pojkvän så är det många som inte gör det. Om det skulle komma ut skulle folk, inklusive hennes familj och vänner, anse att hon är en hora. Men killarna tjatar, de har ju inget att förlora på det. När tjejen inte vill hotar han med att gå till en prostituerad och köpa sex istället, som en slags utpressning för att såra tjejen och få henne att gå med på sex.
Om hon gör det och det kommer ut, kommer killen stanna hos henne då? Det är nog inte många killar här som vill vara tillsammans med en "hora".
Så då står hon där, stämplad som hora och utan kille och kommer antagligen inte bli gift vilket är det viktigaste i livet i Azerbajdzjan. Och hennes familj skäms.
Det är så mycket i det här som upprör mig, men det som gör mig argast är att killar här inte förstår vad det är jag är arg på trots mina försök att förklara. De tror att jag blir upprörd för tjejens skull, att killen sårar henne med att hota att gå till någon annan. Det är inte det det handlar om! Det jag blir arg på är att de inte ser att det är något konstigt med att hota och utpressa någon som egentligen inte vill till att ha sex med en. Det är sjukt att killar tror sig ha rätten både till sin flickväns och de prostituerades kroppar, att de har rätt att få sex av dom genom hot eller betalning. Det är så lågt, så svinigt och så jävla oetiskt att jag blir helt perplex!
Men det som verkligen får mig att tippa över och gör mig så nedslagen är att det här är killar som anser sig vara öppna, moderna, liberala, toleranta, "europeiska" eller vad de nu vill kalla det. Killar som ska stå för det nya Azerbajdzjan. Och så saknar de totalt grundläggande respekt för kvinnor som individer och varelser med en egen sexuell vilja.
Hur ska jag tackla det här? Vad kan man göra? Vad kan jag göra? Det känns så stort och så svårt så jag blir helt uppgiven.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)