Jag sitter och laddar upp bilder på Facebook från vår helg i Lahic. Lahic är en liten by i bergen som är känd för sin produktion av kopparföremål och så somrarna åker många människor dit för att komma bort från hettan i Baku. Så gjorde alltså även Hanna och jag. I fredags kväll mötte vi upp Mirzas farbror Habil och fick åka med honom den tre timmar långa bilfärden till Lahic. När vi kom dit var det svalt, så pass att man kunde sätta på sig en långärmad tröja. Kändes som en svensk sommarkväll och det var mycket behagligt. Vi fick lite mat och en nattlig tur i byn, sen sov vi. På lördagen fick vi se mer av Lahic. Byn består bara av fem gator och vi kollade runt överallt och såg gamla hus, moskéer, kopparsmedjor och ett museum. Min drömbil, Lada Niva, körde runt överallt men hästarna och åsnorna verkade passa bättre på byns kullerstensgator.
Under vår tur runt byn svängde vi in på en mattfabrik. En gång i tiden var den stor och hade uppemot 400 anställda. Nu var det bara tolv kvar. Kvinnorna på fabriken mötte oss med glädje och visade oss hur snabbt de kunde knyta mattor och jag blev inbjuden att bo med en tant som ville lära mig deras språk. I Lahic pratar man nämligen inte azeriska, man har ett eget språk som mer liknar persiska. Jag var väldigt sugen att anta erbjudandet. Men någon annan gång kanske.
Vi bodde hemma hos Mirzas familj, de var väldigt trevliga och gulliga och tog väl hand om oss. Det var verkligen skönt att få komma bort från storstan och värmen ett tag och hänga hos en familj i en liten bergsby.
Men nu är vi alltså tillbaka i Baku och värmen. Jag sitter och försöker fixa ihop en ansökan om medlemskap i UNOY åt Yuva. UNOY är ett nätverk för ungdomsorganisationer som arbetar för fred där de kan utbyta erfarenheter och kunskaper av olika slag. Verkar som en bra grej, men jag kan inte riktigt fylla i ansökan eftersom Yuva inte ger mig den information som jag behöver. Men jag har den här veckan på mig så jag hoppas Rena eller Pervana svarar på mitt mejl.
Annars är väl den stora grejen för mig här i Azerbajdzjan att jag fick mitt VISA-kort spärrat och därför lever på pengar lånade av Hanna. Någon hade skimmat mitt kort eller nåt sånt och tagit ut pengar på det i Jordanien. Nordea märkte dock det innan mig och spärrade mitt kort. För att få ett nytt skickat till mig behövde jag ju en adress här i Baku, och jag litar inte på att skicka viktiga grejer till adressen vi bor på. Så jag fick låna Razis adress. Efter ett par dagar så ringde äntligen DHL och berättade att mitt kort kommit och att jag kunde hämta upp försändelsen på deras kontor. Efter en del letande lyckades jag ta mig ut till deras kontor, tillbaka in i stan, in på ett internetcafé och ringde Nordea på Skype för att få min kod uppläst. Efter det stacka jag och Hanna iväg på ett möte och sedan la jag mina sista kontanter på en kaffe på ett trevligt kafé. På vägen tillbaka skulle jag ta ut pengar vid tunnelbanan men då funkade inte koden! Fel kod sa maskinen. Jag som var så säker på att det var den koden jag fått tidigare på dagen. Så jag tog mig tillbaka till internetcafét, ringde Nordea och bad om koden på nytt. Men då hade de slängt den och fick istället beställa en påminnelse på koden. Vilken skulle komma på tisdag! Så jag har fortfarande inte kunnat ta ut några pengar och så fort jag behöver något får jag låna av Hanna. så det var skönt att vi inte gjorde av med några pengar i helgen, det var bara resan hem från Lahic som Hanna fick betala åt mig. Så imorgon hoppas jag på att få rätt kod.
Nu ska vi nog ta oss en glass. Ikväll kommer Evelina och hälsar på från Sverige. Det ska bli trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar