Jag är fast i Tbilisi.
Jag köpte en resa tillbaka till Kaukasus för att göra intervjuer till min C-uppsats i mänskliga rättigheter. Tanken var att göra intervjuer i Georgien och Azerbajdzjan och jag köpte en biljett till Tbilisi. Så sent som för två veckor sedan använde sig en vän till mig av en resebyrå här i Tbilisi för att få ett visum till Azerbajdzjan. Det var ett bra system som många jag känner använt sig av. Resebyrån hade ett speciellt samarbete med Azerbajdzjans ambassad och utfärdade visum på en dag utan att någon inbjudan behövdes. Eftersom det skulle vara snabbare och billigare att skaffa visum i Georgien, och enklare också då jag inte behövde ordna med en inbjudan, bestämde jag mig för att söka mitt visum här. Det var ändå för lite tid för att skicka ansökan och passet till ambassaden i Stockholm.
På vägen hit hade jag en lång mellanlandning i Warszawa. När jag satt på flygplatsen och använde internet fick jag höra från en vän att det inte längre skulle ta en dag att få visumet, utan fem. Och att det vara var öppet för ansökningar måndagar, onsdagar och fredagar. Resebyrån hade slutat ge visum och man fick nu vända sig till ambassaden. Ett par dagar mer än planerat i Tbilisi tänkte jag, det kan ju inte vara så illa.
Nu ett antal dagar senare har jag nästan givit upp hoppet om att komma in i Azerbajdzjan.
Min vän Ieva skulle få sitt svar om visum i fredags. När hon kom dit på förmiddagen sa de kom tillbaka i eftermiddag. När vi gick tillbaka på eftermiddagen fick vi höra att deras system var trasigt och de kunde inte ge några svar. Ring på måndag. Ieva ringde. Kom hit klockan ett. Klockan ett var Ieva där men ingen släppte in henne. Hon ringde igen. Ring imorgon klockan tolv. Detta kändes nästan lite lovande eftersom de normalt inte har öppet för visumärenden på tisdagar. Klockan tolv ringde Ieva. Ring igen klockan två. Klockan två ringde hon igen. Inget svar. Hon ringde igen. Ring om 10 minuter. Efter tio minuter ringde Ieva. Ring om 20 minuter. Nu har ni sagt det till mig i två veckor sa Ieva. Då la mannen på ambassaden på luren. Klockan tre ringde Ieva igen. Ring om en halvtimme.
Om hon har gjort det sista samtalet och hur det har gått har jag inte hört än men antagligen sa de åt henne att ringa igen om X antal minuter. Något svar kommer vi nog inte att få.
Beror detta på ett trasigt system på ambassaden eller är det något annat på gång? I Baku har de den senaste tiden hållits demonstrationer av oppositionen. Är Azerbajdzjan så pass rädda för dessa att de inte vågar släppa in folk i landet? Lite andra grejer har också hänt som att några EVS-volontärer fått sina projekt inställda och blivit utskickade ur landet och svenska dokumentärfilmare har arresterats och skickats hem.
Kommer jag någonsin få komma tillbaka till Vidadi och träffa Heidar och Bülbül?
tisdag 19 april 2011
måndag 21 februari 2011
Arg
Jag kollade in Libresses sida Girls1st och blev arg och vill nu proppagera för menskoppen istället!
tack för mig
tack för mig
Hemma i Sverige
Nu har jag varit hemma i Sverige i lite mer än en månad. Sista tiden blev det inte så mycket bloggande... Sista veckan innan jag åkte hem var jag i Istanbul med Elina och Klara och var lite ledig, vilket var mycket trevligt.
Hemma i Skåne igen spenderades en del tid på skolan i Tomelilla som till stor del kändes som slöseri med tid, men det var roligt att träffa folk från klassen och skolan igen.
Nu är sakrapporten och bokföringen inlämnade och det är bara slutrapporten kvar att skriva, men den skjuter jag på lite just nu.
Jag har kommit igång med pluggandet på Malmö högskola igen. Min sista termin mänskliga rättigheter, så till sommaren har jag förhoppningsvis en kandidatexamen. Men man vet ju aldrig. Just nu sitter jag och försöker skriva ett PM och det går inte alla bra. Jag passade på att bli magsjuk i helgen också, inte helt pigg just nu och det drar ju ner skrivandet en aning också.. livet är tillbaka som vanligt i Malmö igen. Förutom att Elina lämnat oss för Oslo. Jag har blivit ordförande i svenska freds lund/malmö så jag ska väl försöka bli duktigt aktiv där. Ni kan följa vårt arbete i vår blogg.
Är i Enköping för tillfället. Hälsade på Alma på hennes 2-årsdag. Hon är en stor flicka nu. Pratar mycket och frågar efter Joppe.
Jag hoppas jag får någon ordning på mitt PM... På torsdag morgon måste jag vara klar för då sätter jag mig på bussen till Arlanda och sedan vidare med flyget till Istanbul för att vara lite ledig tillsammans med Martin och hälsa på Devrim som fyller 29.
Hemma i Skåne igen spenderades en del tid på skolan i Tomelilla som till stor del kändes som slöseri med tid, men det var roligt att träffa folk från klassen och skolan igen.
Nu är sakrapporten och bokföringen inlämnade och det är bara slutrapporten kvar att skriva, men den skjuter jag på lite just nu.
Jag har kommit igång med pluggandet på Malmö högskola igen. Min sista termin mänskliga rättigheter, så till sommaren har jag förhoppningsvis en kandidatexamen. Men man vet ju aldrig. Just nu sitter jag och försöker skriva ett PM och det går inte alla bra. Jag passade på att bli magsjuk i helgen också, inte helt pigg just nu och det drar ju ner skrivandet en aning också.. livet är tillbaka som vanligt i Malmö igen. Förutom att Elina lämnat oss för Oslo. Jag har blivit ordförande i svenska freds lund/malmö så jag ska väl försöka bli duktigt aktiv där. Ni kan följa vårt arbete i vår blogg.
Är i Enköping för tillfället. Hälsade på Alma på hennes 2-årsdag. Hon är en stor flicka nu. Pratar mycket och frågar efter Joppe.
Jag hoppas jag får någon ordning på mitt PM... På torsdag morgon måste jag vara klar för då sätter jag mig på bussen till Arlanda och sedan vidare med flyget till Istanbul för att vara lite ledig tillsammans med Martin och hälsa på Devrim som fyller 29.
måndag 27 december 2010
God fortsättning
Nu har jag firat min första jul utan familjen. Skypade dock med dom från kontoret på julafton. Det var roligt att se dom och Alma var så söt och duktig och bytte blöja på Mia.
Julafton firades hemma på Vidadi küc. 70 tillsammans med amerikaner. Jag hade lagat massa julmat, vilket uppskattades av alla. Även av katterna som fick köttfärs och varsin köttbulle.
Nu är det min sista riktiga vecka i Baku. Jag sitter på WARDs kontor och jobbar lite på min text. Vet inte riktigt vad de förväntar sig av den men jag hoppas att den är okej. Tänkte försöka ha den klar till imorgon. Jag hade tänkt att komma hit på måndag och säga hej då lite men fick veta nu att de är nyårslediga då. Så det blir till att säga hej då imorgon.
Jag har än en gång påmint Pervana om ett intyg för min praktik hos Yuva, men fortfarande inget svar. Jag hoppas att jag får ett innan jag åker. Måste be Shahla här på WARD om ett också.
Tidigt på fredag morgon kommer äntligen Elina! Sen blir det nyårsfirande.
Julafton firades hemma på Vidadi küc. 70 tillsammans med amerikaner. Jag hade lagat massa julmat, vilket uppskattades av alla. Även av katterna som fick köttfärs och varsin köttbulle.
Nu är det min sista riktiga vecka i Baku. Jag sitter på WARDs kontor och jobbar lite på min text. Vet inte riktigt vad de förväntar sig av den men jag hoppas att den är okej. Tänkte försöka ha den klar till imorgon. Jag hade tänkt att komma hit på måndag och säga hej då lite men fick veta nu att de är nyårslediga då. Så det blir till att säga hej då imorgon.
Jag har än en gång påmint Pervana om ett intyg för min praktik hos Yuva, men fortfarande inget svar. Jag hoppas att jag får ett innan jag åker. Måste be Shahla här på WARD om ett också.
Tidigt på fredag morgon kommer äntligen Elina! Sen blir det nyårsfirande.
tisdag 21 december 2010
Jobba jobba jobba
Jag sitter på WARDs kontor och har arbetsuppgifter! Efter ett halvår i Azerbajdzjan med sjuka mängder dötid har jag äntligen fått något att göra. Jag har en vecka på mig att ändra texten i en projektansökan att passa som bakgrundsfakta i en sharing report om mödravårdsskolan. Inte alltför svårt men kräver ändå lite tankeverksamhet och kreativitet som jag känner var länge sedan jag använde mig av.
Det är full rulle här på kontoret. Inte bara jag har något att göra, de andra är upptagna med en av Gender Expert Groups trainings. Training på kontoret betyder lyxig lunch även för mig upptäckte jag igår. Helt plötsligt fick jag en bricka med soppa, sallad, ett stort bröd, kyckling, pommes och ayran. Lyx! Dock orkade jag inte äta allt så jag brydde mig inte om soppan och brödet. Fick även höra att vi ska få ännu smaskigare lunch idag. Om jag vill kan jag göra mitt arbete hemifrån men vi har för tillfället inget internet och här får man ju lunch så jag sitter här och jobbar på. Lyssnar på Sveriges Radios webbradio. Eftersom vi är tre timmar före här är det alldeles lagom att lyssna på P3s morgonpasset. Precis som när jag åker till jobbet hemma i Sverige.
I lördags rörde jag ihop mitt livs första pepparkaksdeg. Efter lite letande hittade jag malna nejlikor och sirap hade jag fått från Emin så det gick som en dans. Och så i söndags kom Celia över med en kavel och hon, Caroline och jag bakade ut pepparkakorna och kokade knäck. Knäck med mandel, mitt livs första nu när jag kommit över allergin. Allt blev riktigt bra och riktigt gott! Det bakades igelkottar, järvar, krokodiler, igloos, Ilhams mustasch, Azerbajdzjans karta (dock utan Naxçıvan), hjärtan, gubbar, gummor och kameler. Idag har jag ett par pepparkakor med mig i väskan som jag ska bjuda mina kära kollegor på.
Nu borde jag komma igång och jobba lite. Igår fick jag även skriva av en text från papper till dator för Shahla glömt usb-minnet hemma och texten behövdes direkt. Det var en lagom mjukstart på mitt arbete. Känns lite synd dock att jag åker om två veckor, nu när jag äntligen har fått lite att göra.
Det är full rulle här på kontoret. Inte bara jag har något att göra, de andra är upptagna med en av Gender Expert Groups trainings. Training på kontoret betyder lyxig lunch även för mig upptäckte jag igår. Helt plötsligt fick jag en bricka med soppa, sallad, ett stort bröd, kyckling, pommes och ayran. Lyx! Dock orkade jag inte äta allt så jag brydde mig inte om soppan och brödet. Fick även höra att vi ska få ännu smaskigare lunch idag. Om jag vill kan jag göra mitt arbete hemifrån men vi har för tillfället inget internet och här får man ju lunch så jag sitter här och jobbar på. Lyssnar på Sveriges Radios webbradio. Eftersom vi är tre timmar före här är det alldeles lagom att lyssna på P3s morgonpasset. Precis som när jag åker till jobbet hemma i Sverige.
I lördags rörde jag ihop mitt livs första pepparkaksdeg. Efter lite letande hittade jag malna nejlikor och sirap hade jag fått från Emin så det gick som en dans. Och så i söndags kom Celia över med en kavel och hon, Caroline och jag bakade ut pepparkakorna och kokade knäck. Knäck med mandel, mitt livs första nu när jag kommit över allergin. Allt blev riktigt bra och riktigt gott! Det bakades igelkottar, järvar, krokodiler, igloos, Ilhams mustasch, Azerbajdzjans karta (dock utan Naxçıvan), hjärtan, gubbar, gummor och kameler. Idag har jag ett par pepparkakor med mig i väskan som jag ska bjuda mina kära kollegor på.
Nu borde jag komma igång och jobba lite. Igår fick jag även skriva av en text från papper till dator för Shahla glömt usb-minnet hemma och texten behövdes direkt. Det var en lagom mjukstart på mitt arbete. Känns lite synd dock att jag åker om två veckor, nu när jag äntligen har fått lite att göra.
lördag 11 december 2010
Internet och igelkottar hos GFDM
Nu har vi internet på kontoret! Äntligen! Och inte bara internet, vi har en igelkott också! Stackaren. Jag har tidigare sett hur igelkottar säljs i burar på gatan här i Baku och idag skulle de som jobbar här på gfdm (youth center) bara svänga ut i några minuter. Och så kom de tillbaka med en igelkott! Den lille stackaren. Jag gick ner till affären och köpte kattmat så han ska ha något att äta.
Så nu sitter den stackaren här i sin bur. Jag tycker synd om den. Ska försöka titta till den så ofta jag kan.
Just nu pågår det en training for trainers här på kontoret. Det är Madlena och Lika från Avantgard i Abchazien som är här och lär azeriska tjejer lite om sexuell och reproduktiva rättigheter och hälsa. Verkar vara intressant. Dock är det på ryska så jag hänger inte med riktigt. Men deltagarna verkar nöjda.
Filmfestivalen med WARD i veckan gick bra, trots att jag fick se samma film varje dag. Men det var på önskemål av publiken, de ville se något som handlade om Azerbajdzjan och det kan jag ju förstå. I onsdags var det en grupp studenter där som livligt diskuterade filmerna. Dock måste jag säga att jag blev väldigt ledsen av mycket av det de sa. Som till exempel när en kille sa att man inte kan skyllde trafficing på sexköparna, att de inte har något ansvar. Jag blev så jävla förbannad, hur kan man inte se sambandet? Och att feminist är något slags skällsord här. Inte ens kvinnor som arbetar med kvinnors rättigheter och har åsikter som jag skulle kalla feministiska vågar kalla sig feminister. Nej nej, det är något fult, någon som hatar alla män och antagligen är lesbisk också. Jag hoppas flera vågar följa Aynurs exempel, lära sig mer om feminism och våga kalla sig feminist.
Så nu sitter den stackaren här i sin bur. Jag tycker synd om den. Ska försöka titta till den så ofta jag kan.
Just nu pågår det en training for trainers här på kontoret. Det är Madlena och Lika från Avantgard i Abchazien som är här och lär azeriska tjejer lite om sexuell och reproduktiva rättigheter och hälsa. Verkar vara intressant. Dock är det på ryska så jag hänger inte med riktigt. Men deltagarna verkar nöjda.
Filmfestivalen med WARD i veckan gick bra, trots att jag fick se samma film varje dag. Men det var på önskemål av publiken, de ville se något som handlade om Azerbajdzjan och det kan jag ju förstå. I onsdags var det en grupp studenter där som livligt diskuterade filmerna. Dock måste jag säga att jag blev väldigt ledsen av mycket av det de sa. Som till exempel när en kille sa att man inte kan skyllde trafficing på sexköparna, att de inte har något ansvar. Jag blev så jävla förbannad, hur kan man inte se sambandet? Och att feminist är något slags skällsord här. Inte ens kvinnor som arbetar med kvinnors rättigheter och har åsikter som jag skulle kalla feministiska vågar kalla sig feminister. Nej nej, det är något fult, någon som hatar alla män och antagligen är lesbisk också. Jag hoppas flera vågar följa Aynurs exempel, lära sig mer om feminism och våga kalla sig feminist.
onsdag 8 december 2010
Födelsedagar, fest och finbesök
Det var längesen jag skrev i bloggen nu. Det beror framförallt på att vi inte längre har internet hemma (vi har inte betalat räkningen), inget internet på Yuvas kontor och vi har inte varit så mycket på WARD så de få gångerna jag haft tillgång till internet har jag inte riktigt haft ro att sätta mig ner och skriva.
En hel del har hänt sen sist. Förra veckan till exempel var späckad med födelsedagar. På onsdagen fyllde Caroline och Basia år, på torsdagen fyllde Elin och Lotta år hemma i Sverige, på fredagen var det min tur och på lördagen Emins.
Den 25 november visade vi film på Yuvas kontor. Vi såg Kvinnornas krig och det kom runt tio personer. Jag tycker att det var ett ganska lyckat evenemang. Trots att diskussionerna efter filmen inte behandlade temat så tycker jag ändå att de var väldigt givande och intressanta.
Men nu till den senaste veckan:
Onsdagen inledde jag med att gå upp i ottan och gick till tågstationen förföljd av en snubbe i bil som försökte övertala mig att hoppa in. Klara hade sagt att hon och Madis skulle komma med tåget från Tbilisi klockan sju på morgonen. Så jag var där klockan sju. Och väntade, väntade, väntade. Vid halv elva eller när det var så kom tåget. Men det var rätt skönt att sitta och se på soluppgången så jag var inte sur.
Samma kväll skulle jag ha min första diskussionsgrupp för killar på Yuva. Jag hade fått ut informationen till rätt mycket folk och ett par stycken hade anmält sig att komma. Så Klara, Madis och jag satt beredda med kakor och te på kontoret. Ingen kom. Inte helt oväntat men klart jag blev besviken. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertala azeriska killar att kvinnors rättigheter och jämställdhet är intressant även för dem... Så efter en lång väntan gick vi och åt istället och sen svängde vi förbi Ottos där Basia hade sin födelsedagsöl. Det var massa folk och väldigt trevligt.
Torsdagen ägnade vi åt att kolla runt i Baku lite. Vi käkade på Great Wall som är så jäkla bra och nog det enda stället i Baku där man kan få tofu. Räkchipsen var lite av en besvikelse men inte huvudrätten. Attans vad smaskigt det var.
På fredagen var det dags för fest. Jag väcktes av Ieva som gav mig fina presenter och sedan ägnades största delen av dagen åt städning. Framåt kvällen kom gästerna och jag måste säga att det blev en lyckad fest. Det var många jag inte kände igen och det var trevligt att träffa nytt folk. Chachan och chokladcigarrerna höjde feststämningen ett extra snäpp.
Morgonen efter släpade vi oss upp tidigt och åt tårta på IRFSs kontor och sen gick vi hem och åt bakispizza, som är brukligt dagen efter en stor födelsedagsfest. Ingen i hushållet orkade ta itu med städningen (situationen är fortfarande den samma). Lördagen var som sagt Emins födelsedag och vi var bjudna på fest i gamla stan hemma hos hans vän som jobbar för OSCE. Det var en ganska liten men mycket trevlig tillställning. Vi fick färskpressad granatäpple- och apelsinjuice och massa kyckling och takterrassen på huset hade en underbar utsikt. Under denna tillställning fick jag även träffa Emin Milli, en av bloggarna jag skrev om i förra inlägget. Alla har talat så väl om honom, nästan så att jag inte trodde på det, men det visade sig vara alldeles sant. Han är en otroligt trevlig person och söt som en tecknad mullvad. Han berättade en del om sina upplevelser i fängelset och det skämtades om åsnedräkten och Adnans fiolspelande.
I söndags var vi på Statoils julfest för nordiska medborgare i Baku. Där insåg jag hur mycket mer religiöst det norska julfirandet är en det svenska. Det pratades om Jesus, sjöngs psalmer, bads borsdbön och ungarna dansade till en låt av Carola. Inte vad jag hade förväntat mig på en svensk julfest. Det bjöds på risgrynsgröt och lite kött och sen blev det pepparkakor och dans runt granen. Det gav mig inte någon vidare julstämning, men jag lyckades i alla fall sno med mig ett par pepparkakor som jag ska äta i min ensamhet på julafton. Klara hade med sig både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson till mig så nu är julen räddad.
I måndags gjorde vi en utflykt och såg någonting man borde se när man är i Azerbajdzjan; lervulkanerna i Gobustan. Efter buss- och taxiresor var vi framme i Gobustan och hittade två gubbar villiga att köra oss till vulkanerna. Så Hanna, Klara, Madis och jag trängde ihop oss i baksätet på en Lada och kördes i hög fart på knappt existerande vägar till vulkanerna. jag hade hört att de inte skulle vara så imponerande men det var faktiskt väldigt coolt. Lera som bubblade. Jag råkade sjunka ner i halvstelnad lera och smutsa ner mina skor ordentligt. Sen åkte vi hem. Jag tog rätt många bilder så det kommer komma upp lite här på bloggen snart.
Nu sitter jag hemma hos Hanna och vi ska snart gå till Human Rights House för att delta i tredje dagen av WARDs filmfestival på temat våld mot kvinnor. Vi var där igår också men hade redan sett två av de tre filmerna och den tredje var på azeriska.. Bättre lycka idag hoppas jag.
En hel del har hänt sen sist. Förra veckan till exempel var späckad med födelsedagar. På onsdagen fyllde Caroline och Basia år, på torsdagen fyllde Elin och Lotta år hemma i Sverige, på fredagen var det min tur och på lördagen Emins.
Den 25 november visade vi film på Yuvas kontor. Vi såg Kvinnornas krig och det kom runt tio personer. Jag tycker att det var ett ganska lyckat evenemang. Trots att diskussionerna efter filmen inte behandlade temat så tycker jag ändå att de var väldigt givande och intressanta.
Men nu till den senaste veckan:
Onsdagen inledde jag med att gå upp i ottan och gick till tågstationen förföljd av en snubbe i bil som försökte övertala mig att hoppa in. Klara hade sagt att hon och Madis skulle komma med tåget från Tbilisi klockan sju på morgonen. Så jag var där klockan sju. Och väntade, väntade, väntade. Vid halv elva eller när det var så kom tåget. Men det var rätt skönt att sitta och se på soluppgången så jag var inte sur.
Samma kväll skulle jag ha min första diskussionsgrupp för killar på Yuva. Jag hade fått ut informationen till rätt mycket folk och ett par stycken hade anmält sig att komma. Så Klara, Madis och jag satt beredda med kakor och te på kontoret. Ingen kom. Inte helt oväntat men klart jag blev besviken. Jag vet inte hur jag ska lyckas övertala azeriska killar att kvinnors rättigheter och jämställdhet är intressant även för dem... Så efter en lång väntan gick vi och åt istället och sen svängde vi förbi Ottos där Basia hade sin födelsedagsöl. Det var massa folk och väldigt trevligt.
Torsdagen ägnade vi åt att kolla runt i Baku lite. Vi käkade på Great Wall som är så jäkla bra och nog det enda stället i Baku där man kan få tofu. Räkchipsen var lite av en besvikelse men inte huvudrätten. Attans vad smaskigt det var.
På fredagen var det dags för fest. Jag väcktes av Ieva som gav mig fina presenter och sedan ägnades största delen av dagen åt städning. Framåt kvällen kom gästerna och jag måste säga att det blev en lyckad fest. Det var många jag inte kände igen och det var trevligt att träffa nytt folk. Chachan och chokladcigarrerna höjde feststämningen ett extra snäpp.
Morgonen efter släpade vi oss upp tidigt och åt tårta på IRFSs kontor och sen gick vi hem och åt bakispizza, som är brukligt dagen efter en stor födelsedagsfest. Ingen i hushållet orkade ta itu med städningen (situationen är fortfarande den samma). Lördagen var som sagt Emins födelsedag och vi var bjudna på fest i gamla stan hemma hos hans vän som jobbar för OSCE. Det var en ganska liten men mycket trevlig tillställning. Vi fick färskpressad granatäpple- och apelsinjuice och massa kyckling och takterrassen på huset hade en underbar utsikt. Under denna tillställning fick jag även träffa Emin Milli, en av bloggarna jag skrev om i förra inlägget. Alla har talat så väl om honom, nästan så att jag inte trodde på det, men det visade sig vara alldeles sant. Han är en otroligt trevlig person och söt som en tecknad mullvad. Han berättade en del om sina upplevelser i fängelset och det skämtades om åsnedräkten och Adnans fiolspelande.
I söndags var vi på Statoils julfest för nordiska medborgare i Baku. Där insåg jag hur mycket mer religiöst det norska julfirandet är en det svenska. Det pratades om Jesus, sjöngs psalmer, bads borsdbön och ungarna dansade till en låt av Carola. Inte vad jag hade förväntat mig på en svensk julfest. Det bjöds på risgrynsgröt och lite kött och sen blev det pepparkakor och dans runt granen. Det gav mig inte någon vidare julstämning, men jag lyckades i alla fall sno med mig ett par pepparkakor som jag ska äta i min ensamhet på julafton. Klara hade med sig både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson till mig så nu är julen räddad.
I måndags gjorde vi en utflykt och såg någonting man borde se när man är i Azerbajdzjan; lervulkanerna i Gobustan. Efter buss- och taxiresor var vi framme i Gobustan och hittade två gubbar villiga att köra oss till vulkanerna. Så Hanna, Klara, Madis och jag trängde ihop oss i baksätet på en Lada och kördes i hög fart på knappt existerande vägar till vulkanerna. jag hade hört att de inte skulle vara så imponerande men det var faktiskt väldigt coolt. Lera som bubblade. Jag råkade sjunka ner i halvstelnad lera och smutsa ner mina skor ordentligt. Sen åkte vi hem. Jag tog rätt många bilder så det kommer komma upp lite här på bloggen snart.
Nu sitter jag hemma hos Hanna och vi ska snart gå till Human Rights House för att delta i tredje dagen av WARDs filmfestival på temat våld mot kvinnor. Vi var där igår också men hade redan sett två av de tre filmerna och den tredje var på azeriska.. Bättre lycka idag hoppas jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)