1 november

Tiden rullar på i Baku. På söndag är det val, men jag känner att jag inte har någon vidare koll på valrörelsen. Har man ingen tv och inte heller förstår azeriska är det lite svårt att hänga med. Men ibland snappar man upp en del. Igår blev jag visad ett klipp från en tv-sänd valdebatt där en av kandidaterna flippar över rejält och börjar skrika saker som knulla din pappa till sin motståndare. Kanske inte den mest givande valdebatten och det får inte heller oppositionen att se så bra ut. Visst kan jag förstå hans frustration, men till och med azeriska politiker borde väl förstå att inte låta sig provoceras på det sättet i direktsänd tv. Hur som helt var det lite lustigt att se klippet.
Om någon som läser min blogg skulle förstå azeriska kan ni se ett klipp från IRFS:s presentation som vi var på häromdagen. De presenterade resultaten från sin bevakning av radio- och tv-kanaler inför valet. Som vanligt här i Azerbajdzjan var kanske inte presentationen den bästa, de måste verkligen lära sig att jobba med det speciellt när de, som i detta fallet, presenterar sina resultat för människor från andra länder som är vana med bättre presentationer. Men det var intressant, jag lärde mig lite om vad som hittills har hänt i valrörelsen. Många tjuvknep, som att lura oppositionskandidaterna att titta i fel kamera, används av tv-stationerna.

I övermorgon ska jag och Hanna till universitetet och träffa studenter som läser internationella relationer. En av tjejerna som vi jobbar med på WARD jobbar även som lärare där och hennes elever ville gärna träffa oss. Så vi ska komma på något vettigt att berätta för dom om Sverige. Ska man ta en standardpresentation med köttbullar, blonda tjejer och midsommarstänger eller ska man presentera det Sverige som är våran verklighet? Sånt som vi tycker om med Sverige. Vi sitter och klurar lite just nu. Jag vet en sak jag saknar med Sverige i alla fall, det är det här:


Åhhh kräftor.

Men ännu mer saknar jag det här




och det här




och något så enkelt som en sån här



Men förutom ätbara saker så saknar jag nog mest en dusch med tryck i, varmvatten, isolering, en säng, duntäcke.






Och självklart den här!!








Men längtar hem det gör jag inte. Nu är det nästan bara två månader kvar här, hur ska jag hinna med allt?

Lästips

Något varje azerisk man (och kvinna) borde läsa finner ni HÄR

Valtider

Det har börjat bli kallare här i Baku. Det är kanske 15 grader på dagarna. Jag har börjat inse att jag aldrig kommer vara varm under vintern här. Det blir ju kallare hemma i Sverige om vintrarna, men där vet man i alla fall att man kan bli varm när man kommer hem. Men här är det kallt inne i lägenheterna också så man kommer gå runt i konstant kyla ett tag. Men jag reser ju här ifrån i januari innan det blir som kallast.

Det blir tyvärr inga bilder här i bloggen på ett tag, min sladd för att lägga över bilderna från kameran till datorn är borta. Vladic misstänker att han kan ha tagit den men hittar den inte. Men vi får väl leta rejält någon dag, den kan ju inte ha försvunnit från lägenheten. Om inte någon couch surfare tagit den, men det tror jag inte.

Om mindre än två veckor, den 7 november, är det val här i Azerbajdzjan. Man märker inte mycket av valrörelsen. Det kan ju dels bero på att vi inte har någon tv så jag har ingen aning om vad som händer på azerisk tv. Man ser lite valaffischer ute på stan här och där, men inte så många och människor verkar inte bry sig om dom. På Vladics fråga "Vad är det där?" (pekandes på en valaffisch uppsatt på dörren) svarade vår lokala brödtants man "Papper". De flesta butiker i området med uppsatta affischer verkar inte ha någon koll på vem det är på affischen, och de bryr sig inte heller. På tv får kandidaterna 20 sekunder var att säga sina budskap, vilka verkade väldigt roliga om man ska döma efter mina azeriska vänners skratt.

Såhär före valet kom lägligt nog en skandal involverande en av de oppositionella tidningarnas redaktör. En sexskandal. Skammen har tvingat honom att fly till Turkiet. Vad var det då som var så skamligt och skandalöst? Redaktören hade blivit smygfilmad av en hemlig kamera när han hade sex med sin frus brorsdotter (eller någon sån släktrelation, det är inte riktigt säkert vem hon är). Men det är inte det faktum att han är otrogen mot sin fru eller att han är släkt med tjejen som har skapat den stora skandalen. Nej det är att filmen, som lagts ut på facebook, innehåller otraditionellt sex. Otraditionellt sex, vad är det tänkte vi när vi fick höra om det och vi föreställde oss något väldigt fantasifullt och kreativt. Det otraditionella är att han, en azerisk man, ger henne oralsex. Så omanligt! Så skamligt! Sånt anstår inte en kaukasisk man!
Jag och Ieva har haft äran att se denna skandalomsusade film. Våra vänner från Institute for Reporters Freedom and Security visade oss den över två timmar långa dvdn (som vi dock snabbspolade ibland) på sitt kontor. Om någon skulle få för sig att se filmen för sexets skull skulle de nog bli besvikna, den är ganska händelselös, men den är intressant att se för att veta vad skandalen är om och för att höra dialogen dem emellan. Utan vår översättare hade det varit totalt ointressant. Men jag måste säga att jag tycker lite synd om den här azeriska redaktören. Han fick inget som helst gensvar från tjejen trots sina ansträngningar och efteråt bad hon om pengar till skor och mutor till sina lärare. Det var nog bland de sorgligaste filmer jag sett, på flera sätt. Den visar på så mycket som är fel i det azeriska samhället idag. Dels det att en man inte kan ge oralsex och den helt snea synen på kvinnors sexualitet, men också hur korrupt utbildningssystemet är och att man faktiskt kan ligga sig till det man vill ha.

När sexskandalfilmen lades upp på facebook, i en kraftigt förkortad version, taggades många från oppositionen i den. Bland annat våra vänner som vi hängt med i helgen. De är två smarta killar, två revolutionärer. Vid det förra valet gjorde BBC en film om en av dem; How to plan a revolution. Väldigt intressanta killar att hänga med, men det är hemskt att höra om hur de har blivit misshandlade och satta i häkte bara för att de tillhör oppositionen. Nu är det som sagt snart val igen. Men det verkar vara lugnt, ingen förväntar sig några större oroligheter eller försök från oppositionen. Men man vet ju aldrig, i de lugnaste vatten...

På jobbet

Igår satt vi i åtta timmar på WARD:s kontor utan arbetsuppgifter. För mig som inte haft internettillgång på ett tag var det ett ypperligt tillfälle att surfa runt lite. Det enda riktiga WARD-relaterade jobb jag gjorde igår var att läsa igenom två dokument om kvinnoparlamentet som ska bildas. Intressant, men inte mycket jobb. Vi fick pizza till lunch, vilket är väldigt olikt alla andra luncher vi har fått här. För det mesta har det varit en lätt lunch som en kall yoghurtsoppa eller melon med ost. Men igår var det alltså slabbig, flottig, men god, pizza.
Efter jobbet tog jag mig till franska kultur centret för min ryskalektion. Två gånger i veckan går jag dit tillsammans med ett gäng andra utlänningar och försöker lära mig ryska. Det är lite svårt ibland, speciellt eftersom läraren inte pratar engelska, men det går framåt i alla fall. Mitt i lektionen försvann dock min penna, jag kunde inte hitta den någonstans. Väldigt märkligt men som tur var pratade vi mest så jag behövde inte anteckna något.
Nu sitter jag och väntar på att Leyla ska skicka oss ett par texter hon har skrivit så vi kan läsa igenom dem och säga vad vi tycker. Tills dess tar jag det lite lugnt, klockan är ju bara tio på morgonen.

Äntligen tillbaka

Det var ett tag sen jag skrev något här i bloggen. Det beror framför allt på att jag inte suttit vid internet någon längre stund på ett bra tag.
Men nu är vi i alla fall tillbaka i Baku efter fyra veckors resa. Först var vi i Georgien i två veckor. Där åkte vi upp till Svaneti och klättrade upp för ett berg. Inte hela vägen dock, vi är lite lata. Och Klara var lite sjuk. Men det var en sjukt najs utsikt i alla fall. Jag hade tyvärr glömt batteriet till min kamera i laddaren i Tbilisi så det blev inga bilder för mig. Men det var bland de vackraste utsikter jag någonsin sett.
Efter Svaneti åkte vi tillbaka till Tbilisi där vi träffade några av organisationerna som Kvinna till kvinna arbetar med. De verkar som riktigt vettiga organisationer som är fokuserade och gör bra saker så det var väldigt roligt att träffa dom.
När vi promenerade gatan fram en kväll i Tbilisi så var det någon som ropade på oss, så jag vände mig om och såg en tjej jag kände igen men inte riktigt kunde placera. Det var Evi, en av deltagarna från AEGEE Bakus sommarskola. Att springa på henne och hennes vänner var en riktig lyckoträff, de var roligt folk att hänga med resten av tiden i Georgien. 20-åriga killar som fotade och sjöng och hade en pappa som bjöd mig och Klara på världens starkaste chacha.

Tbilisi

Efter Georgien drog Hanna och jag vidare till Istanbul. Där träffade vi folk från Helsinki Citizens Assembly och åkte ut till Sile utanför Istanbul för en veckas seminarie på ett hotell. Det var väldigt intressant, bra ordnat och kul folk och vi fick mat tre gånger om dagen. Fina grejer. Kvällarna spenderades med trevligt umgänge med de andra deltagarna.
när helgen kom åkte vi in till Istanbul igen och deltog i hca:s 20-årsfirande. Det firades med seminarier och middag och allt var väldigt trevligt.
När de flesta andra deltagarna åkte hem till sina respektive hemländer så stannade jag och Hanna i Istanbul. Det var dags för vår lediga vecka. På onsdagen slöt Elin upp från Sverige och det blev ett par dagar fyllda med regn, raki och turkisk snabbmat. Väldigt trevligt.

Istanbul

Så jag har haft 4 bra veckor men det var även väldigt skönt att komma hem till Baku igen. Här möttes jag av världens bästa sambos som bjöd på hemgjorda pickles innan vi drog oss ut och firade vår återförening med ett par öl. Jag saknade dem verkligen när jag var borta, jag tror att jag kanske bor med världens bästa personer.
Veckan efter vår hemkomst har varit ganska fullspäckad. På måndagen, tisdagen och onsdagen var Annika, Christine, Lena, Gunilla och Vadim här från Sverige och höll i en workshop tillsammans med Kvinna till kvinnas partner här i Azerbajdzjan. Det var verkligen intressanta dagar och kul att få träffa folk från de olika organisationerna. På tisdagen höll jag och Hanna i en presentation om Yuva, som faktiskt gick väldigt bra, och sedan tog Pervana med oss ut på middag. Och det var inte middag på vilket ställe som helst, det var på ett bröllopspalats! Jag har aldrig sett något liknande. Det var dock inget bröllop, bara familjer som firade 1- och 9-årsdagar och liknande, men det gjorde mig sugen att bli bjuden på ett azeriskt bröllop. Synd att jag inte känner någon som ska gifta sig nu snart. Och herregud vad mycket (och god) mat vi fick.
Torsdagen ägnade jag åt att läsa EU:s diskrimineringslagstiftning och på fredagen var vi med på en konferens för att uppmärksamma 10-årsdagen av resolution 1325. Det var massa kvinnor där från olika organisationer och massa folk höll tal. Det pratades väldigt mycket men det var inte mycket som blev sagt. Kändes väldigt mycket Azerbajdzjan.
I lördags höll Togrul, Hanna och jag i en workshop om diskriminering. Det var en del av FARE:s kampanj fotboll mot rasism. De flesta deltagarna kom från AEGEE och jag tycker nog att det hela gick rätt bra. Jag var dock lite trött för dagen före hade vi haft ett rooftop cocktail party hemma hos oss. Vladic har fyllt 26 så vi ställde till med fest på taket. Väldigt trevligt.
Även lördagskvällen ägnades åt fest. Denna gången hemma hos Daniel, Carolyn och Amanda. Det var fullt med folk och trots min och Ievas plan att bara stanna en timme blev vi kvar till långt in på natten.
Så igår, söndagen, var min första lediga dag sen vi kom hem. Jag ägnade den åt att sova länge och sedan bege mig ut för att träffa Xaqani. Han är en vän till Aynur som vi var och badade med en gång. Trevlig kille som har massa att göra nu för han jobbar med det stundande valet.
Nu sitter jag på WARD:s kontor och gör inte så mycket alls för vi vet inte vad vi har att göra. Så jag passar på att använda internet till att skriva här och ladda upp lite bilder på facebook. Tyvärr kan jag inte hitta min sladd till kameran så jag har ingen möjlighet att lägga in mina senaste bilder på datorn. Men jag hoppas den kommer till rätta snart. Vladic tror att han kanske kan ha tagit den men vi hittar den inte.

Georgien

Vi har nu lamnat Baku och ska vara borta i en manad. Det kanns konstigt och ledsamt, trots att vi kommer tillbaka i oktober sa jag undrar hur det kommer kannas nar man ska lamna pa riktigt i januari. Var ledsamt att saga hej da till Ieva i torsdags kvall.
Vi skulle egentligen ha tagit nattaget fran Baku i fredags men tanten i biljettluckan gav oss fel datum och vagrade andra sa vi fick aka en dag tidigare. Valdigt traktigt att vi akte just nar fastan tog slut, hade varit skoj att firat i Azerbajdzjan.
Nu ar vi i Tbilisi, sitter pa Kvinna till kvinnas kontor och tittar pa regnet. Det sporegnar. Det ar svalare har an i Baku sa min plan var att ta en morgonpromenad idag innan jag kopte frukost. Men nar jag vaknade och sag regnet stallde jag in den planen. Sa idag har jag bara last och lyssnat till regnet. Det finns en hel bokhylla med pocketbocker pa svenska har sa det ar bara att valja och vraka!
Igar kvall skulle vi ga pa bio. Vi hade hort att de faktiskt visar filmer pa engelska har och inte dubbade till ryska som i Baku. Men nar vi kom till biljettluckan och bad om biljetter till Inception talade kvinnan bakom glaset om for oss att de pratade ryska i filmen. Fan ocksa. Efter en stunds funderande bestamde vi oss anda for att se filmen. Vi hade inget battre for oss, vi var trotta, det regnade ute och biljetten var ratt billig. Jag maste saga att filmen verkade riktigt bra, men kanske lite for svar for att se pa ryska. Jag hangde inte med jattemycket. Men jag var fokuserad och intresserad hela filmen igenom i alla fall. Och Ellen Page ar ju sa tuff. Vi ska vara i Georgien i tva veckor och biobiljetterna kostar bara 6-10 lari (ungefar 24-40 kronor) tillskillnad fran biobiljetterna i Baku som kostar minst 10 manat (ca 100 kronor). Trevligt satt att ova min ryska. Men nasta gang valjer ajg en enklare film som Toy Story 3 istallet. De visar Machete pa bio har och jag vill garna se den, men jag tror jag vantar tills jag har en chans att se den pa engelska.
Idag har vi inga riktiga planer for dagen forutom att vi ska traffa Eka, en av tjejerna vi traffade pa den femministiska sommarskolan i Batumi. Det ska bli valdigt trevligt. Hon jobbar under dagen dock sa vi vantar pa att hon ska hora av sig nar hon slutat.
Resten av tiden i landet ska vi bade tillbringa har i Tbilisi och forsoka resa runt lite. Var plan ar att ta oss till Svaneti och ha nagra dagar ledigt tillsammans med Klara och sedan forsoka resa runt och traffa nagra av Kvinna till kvinnas partnerorganisationer. Jag hoppas pa tva spannande veckor innan vi reser vidare till Istanbul dar vi ska delta i seminarier i tva veckor och sedan hanga med Elin!

Huset fullt av polacker

lägenheten här på Vidadi küc 70 är aldrig tom. Förutom Ieva, Vladic och jag som bor här har vi ofta massa couchsurfare. den här helgen slog vi rekordet med nio personer på samma gång. De flesta polacker. När man reser i Kaukasus träffar man ofta just polacker, varför har jag ingen aning om.
Jag är hemma idag och är sjuk. Är så himla trött i kroppen och kan inte äta något utan att få jätteont i magen. Så jag sitter här och lyssnar på Beatles. Om nån timme ska jag dock försöka orka mig ut, jag och Hanna ska till tågstationen och köpa tågbiljetter till Tbilisi. Våra visum går snart ut så vi ska söka nya och passa på att hälsa på några av Kvinna till kvinnas samarbetsorganisationer. Sen ska vi till Istanbul en sväng på seminarier av Helsinki Citizens Assembly om mångkulturalism. Det ska vi väldigt intressant. Vi kommer vara borta nästan en månad totalt. Det känns kul men när vi kommer tillbaka kanske inte Ieva är kvar i Baku. Som det är nu åker hon ut ur landet varje månad och skaffar ett nytt 30-dagarsvisum. Det blir så klart rätt dyrt i längden men nu har hon fått en chans att få ett 90-dagarsvisum. Problemet är då bara att hon behöver en adress för registrering. Det kan vara svårt att hitta och de flesta här är inte registrerade på adressen de bor på. Så vi letar med ljus och lykta efter en adress åt Ieva. Hittar vi ingen åker hon hem i början av oktober, några dagar innan vi kommer tillbaka. Jag vill att Ieva ska vara kvar, hon är så bra att bo med. Och i slutet av oktober sticker Vladic. Jag vill inte vara ensam kvar.