Idag är dagen som vår praktik officiellt börjar men här i Azerbajdzjan är det helgdag så folk är lediga. Även igår var det helg, men vad det är helgdagen firar verkar man inte vara säker på. Är det för att fira att den förre presidenten räddade landet eller är det militärdagen? Eller kanske både och? Är det två olika helgdagar eller är den två dagar lång eller är måndagen kanske en klämdag? Så mycket betyder alltså firandet för folk i allmänhet här, man vet inte vad man firar, bara att man är ledig. Vi använde den lediga måndagen till att sova ut efter att ha kommit fram mitt i natten och sen efter en sväng upp på kontoret så tog vi Renas bil ut till ett hotell vid Kaspiska havet och åt lunch. Vi fick en plats i skuggan och maten var god så det var mycket trevligt. Vi satt länge där och pratade, både allmänt och om Yuvas arbete. Annika berättade om en feministisk sommarskola som ska hållas och vi ska kolla upp möjligheterna för mig och Hanna att följa med till Batumi och delta tillsammans med människor från hela södra Kaukasus, varav 7 härifrån Azerbajdzjan. Det skulle vara mycket spännande och vi pratade om att även ta ett besök i Zugdidi då när man ändå är i trakten. Jag hoppas det blir att vi kan följa med.
Resan hit till Baku gick bra och smidigt utan större krångel. Strax före tio i söndags morse möttes Hanna, Klara och jag på Arlanda. Konstigt nog kände jag mig inte speciellt nervös. Efter lite väntan och en del hej då-sms så gick vi på planet mot Istanbul. Vid incheckningen hade vi bett om att få platser bredvid varandra men det hade vi inte fått. Jag fick sitta mellan två killar som reste med varandra men mest sov och såg på film hela resan. Det var en smärtfri resa på två och en halv timme ungefär med god mat (som alltid när man flyger med Turkish Airlines) och en dålig film. Jag fick dock någon kort sekunds ångestvåg över mig, jag tror jag insåg hur lång tid sju månader verkligen är, men det gick snabbt över och jag var glad igen.
Istanbuls flygplats sägs vara den dyraste i världen, men vi köpte inget. Istället letade vi oss fram till vår gate och satte oss och väntade. Efter en timme eller så började det bi dags för mig och Hanna att gå genom den sista säkerhetskontrollen och lämna Klara. Det kändes tråkigt att lämna henne där helt ensam men hon klarar sig ju och vi kommer ses ett par gånger under de här sju månaderna.
Även resan mellan Istanbul och Baku tog ungefär 2 timmar och än en gång var maten god och än en gång fick vi inte sitta bredvid varandra. Väl framme i Baku skulle vi gå igenom passkntrollen och där kom resans enda problem, om dock ett litet ett. Vi ställde oss i kön för utländska medborgare och efter att ha väntat när människor med azeriska pass trängt sig fram till disken var det min tur att gå fram. Kvinnan i båset kollade på fotosidan av mitt pass och såg inte helt missnöjd ut. Hon bläddrade sedan vidare och fick syn på mitt armeniska visum. Lääääänge betraktade hon det, utan att slänga en enda glimt på mitt azeriska visum, sen tog hon mitt pass och gick iväg en stund. Var borta ett tag och kom och kollade argt igenom passet och kollade på mitt azeriska visum och grymtade några frågor. Tillslut kom jag igenom. Sen kom Hanna efter. När vi stod och väntade på våra väskor kom passkontrollanten fram än en gång och tittade på mitt visum. Men sen var det klart! Vi fick våra väskor och jag hann prata ryska med en taxichaufför innan vi hittade Aynur och Rena och blev skjutsade in till stan. De lämnade av mig och Camala som jag bor hos och jag fick tvätta mig och sova. I lägenheten där jag bor finns det bara vatten vid nio på morgonen och vid nio på kvällen så man måste planera in sina duschningar. Och duscha vill man göra ofta i den fuktiga värmen. Resten av dagen får man ta vatten som finns upphällt i badkaret om man vill tvätta sig eller så.
Nu sitter jag på Yuvas kontor och ska ta och börja kolla upp lite grejer och så. Det är tydligen väldigt dött här på somrarna men jag ska försöka komma igång med något nu så snart som möjligt!
Ha det fint, jag skriver någon gång igen.
