tisdag 19 april 2011

Väntan på visum

Jag är fast i Tbilisi.
Jag köpte en resa tillbaka till Kaukasus för att göra intervjuer till min C-uppsats i mänskliga rättigheter. Tanken var att göra intervjuer i Georgien och Azerbajdzjan och jag köpte en biljett till Tbilisi. Så sent som för två veckor sedan använde sig en vän till mig av en resebyrå här i Tbilisi för att få ett visum till Azerbajdzjan. Det var ett bra system som många jag känner använt sig av. Resebyrån hade ett speciellt samarbete med Azerbajdzjans ambassad och utfärdade visum på en dag utan att någon inbjudan behövdes. Eftersom det skulle vara snabbare och billigare att skaffa visum i Georgien, och enklare också då jag inte behövde ordna med en inbjudan, bestämde jag mig för att söka mitt visum här. Det var ändå för lite tid för att skicka ansökan och passet till ambassaden i Stockholm.
På vägen hit hade jag en lång mellanlandning i Warszawa. När jag satt på flygplatsen och använde internet fick jag höra från en vän att det inte längre skulle ta en dag att få visumet, utan fem. Och att det vara var öppet för ansökningar måndagar, onsdagar och fredagar. Resebyrån hade slutat ge visum och man fick nu vända sig till ambassaden. Ett par dagar mer än planerat i Tbilisi tänkte jag, det kan ju inte vara så illa.
Nu ett antal dagar senare har jag nästan givit upp hoppet om att komma in i Azerbajdzjan.
Min vän Ieva skulle få sitt svar om visum i fredags. När hon kom dit på förmiddagen sa de kom tillbaka i eftermiddag. När vi gick tillbaka på eftermiddagen fick vi höra att deras system var trasigt och de kunde inte ge några svar. Ring på måndag. Ieva ringde. Kom hit klockan ett. Klockan ett var Ieva där men ingen släppte in henne. Hon ringde igen. Ring imorgon klockan tolv. Detta kändes nästan lite lovande eftersom de normalt inte har öppet för visumärenden på tisdagar. Klockan tolv ringde Ieva. Ring igen klockan två. Klockan två ringde hon igen. Inget svar. Hon ringde igen. Ring om 10 minuter. Efter tio minuter ringde Ieva. Ring om 20 minuter. Nu har ni sagt det till mig i två veckor sa Ieva. Då la mannen på ambassaden på luren. Klockan tre ringde Ieva igen. Ring om en halvtimme.
Om hon har gjort det sista samtalet och hur det har gått har jag inte hört än men antagligen sa de åt henne att ringa igen om X antal minuter. Något svar kommer vi nog inte att få.
Beror detta på ett trasigt system på ambassaden eller är det något annat på gång? I Baku har de den senaste tiden hållits demonstrationer av oppositionen. Är Azerbajdzjan så pass rädda för dessa att de inte vågar släppa in folk i landet? Lite andra grejer har också hänt som att några EVS-volontärer fått sina projekt inställda och blivit utskickade ur landet och svenska dokumentärfilmare har arresterats och skickats hem.
Kommer jag någonsin få komma tillbaka till Vidadi och träffa Heidar och Bülbül?